Låt mig först få uttrycka min stora glädje över att min syn på Kjell-Olof Feldts senaste  bok lockat flera till läsning av densamma.  Det är självfallet bra om synfältet på socialdemokratisk politik vidgas.  Och kritisk granskning av partiet är självfallet inte detsamma som svek.

Det något pikanta i sammanhanget är bara att för en del av partiets kärleksfulla kritiker så tycks visserligen alla djur vara lika, men en del djur, som i Orwells fortfarande högaktuella klassikersatir "Djurfarmen", vara mer lika än andra.  Kjell Olof Feldt, Mona Sahlin och Göran Persson får inte ifrågasättas.  Mona Sahlins s k sanning om samarbetet med vänsterpartiet tas för given.

Om vi börjar med den "sanningen" så är det förvisso åtminstone sannolikt att socialdemokraterna förlorade röster på att ingå i en tilltänkt regeringskoalition med miljöpartiet och vänsterpartiet före 2010 års val.  Men detta är långifrån detsamma som att partiet förlorade på att profilera  sig på någon vänsterpolitik, eftersom en uttalad sådan överhuvudtaget inte existerade.  Det var snarare den gamla kommuniststämpeln som fortfarande vidhäftade vänsterpartiet och som utnyttjades flitigt av flera borgerliga media.

Lika sant är att socialdemokraterna åter fick ökat opinionsstöd, när Mona Sahlin retoriskt skickligt profilerade socialdemokraterna på klassiska rättvisefrågor i valrörelsens  slutskede.  Men spurten räckte inte till.

Jag tillhör dem som tycker att socialdemokratisk politik ska synas i sömmarna, inte minst av dess verkligt kärleksfulla  kritiker.  En sådan kritik kan man med fördel studera i partiets alldeles utmärkta idétidskrift "Tiden" som i dagarna utkommit med ett nytt välmatat nummer 2-3/2012. www.tidenmagasin.se

Detta nummer innehåller bl a en verkligt genomlysande artikel på temat "Makten över arbetet" - Vem tjänar på arbetslinjen och arbetslösheten.

Carl Tham skriver insiktsfullt om det nya samhällsklimatet som svänger åt vänster.  "Det har hänt något.  Borgerliga media som sällan haft något kritiskt att säga om alliansen har kommit på att allt inte är så bra, ändå.  Saker och ting som varit kända i åratal blir plötsligt rubriker: vinstbolagens härjningar i vården, att  de flesta  arbetslösa inte har någon a-kassa, de katastrofala följderna av 1990-talets systemskifte i skolan, den snabbt växande ojämlikheten.  Egendomligt: det som nuanses vara problem varsjälva målet med  den samhällsomdaning som skett.  Växande klyftor och ingen a-kassa skulle ju sätta fart på de fattiga slöfockarna.  Men nu: IMF och OECD - nyliberalismens högborgar går till attack mot ojämlikheten i värden och kräver social trygghet.  Ett systemskifte är på gång.  Men socialdemokraterna hörs inte av.  Inte ett pip i tidens stora frågor."

Tidens redaktör Daniel Suhon skriver unde rubriken "Vi har faktiskt råd" att det inte räcker med en jobbpolitik som  utmanar regeringens.  Den verkliga konfliktlinjen går genom välfärden. Han konstaterar bl a att det är nys att det inte går att eliminera vinster i välfärden.  "Att vi idag har dessa bolag som mjölkar stats- och kommunkassorna på miljarder i vinster varje år är en konsekvens av  regelförändringar som genomförts av politiker.  Vill man så kan dessa regler ändras."

Ja, visst kan man det, om den politiska viljan finns, förstås. Och det är just detta som är frågan.  Må man samtidigt som man önskar lycka till med läsningen av Kjell-Olof Feldts nya bok hälsa välkommen till ett studium av nya "Tidens" genomträngande och träffsäkra samhällsanalyser.