Så har han slagit till igen, den fd finansministern Kjell-Olof Feldt.  Nu med en ny bok på temat "Så borde socialdemokratin ha gjort i stället....".  Vi har hört det förut.  Kjell-Olof mässar i samma myndiga ton som den som präglade hans första politiska testamente - "Alla dessa  dagar", en bok fylld av bitterhet mot sina  regeringskamrater, som Feldt hade den mindre goda smaken att ge ut inför valrörelsen 1991, och som borgerligheten sög i sig med stort välbehag.

Stora delar av mediavärlden slukar givetvis den nya Feldtboken - "En kritisk betraktelse - Om socialdemokratins seger och kris" med samma glupande skadeglada njutning, även om det inte är mycket nytt under solen.  Vad Feldt glömmer att berätta i sin tillbakablick är vad han skrevi sin bok "Rädda välfärden", som utkom 1994 och där han varnade för den utveckling på friskoleområdet, som sedan eskalerade, men som Feldt senare kom att hylla genom att ikläda sig ordförandeskapet i "Friskolornas Riksförbund."  Tala om dubbelmoral.  Jag ska återkomma med en utförligare kommentar, men vill redan nu notera hans kommentar om valet av Håkan Juholt som partiordförande.

Så här skriver Feldt i boken: "Själv undrade jag om denne man, som jag aldrig tidigare hört tala eller ens hört talas om, trodde på allt han sade."  Om detta är att säga två saker:

1. Om Feldt inte hört talas om Håkan Juholt som bl a varit biträdande partisekreterare och talesperson i försvarsfrågor, så säger detta mer om Kjell Olof Feldts oförmåga eller ointresse att följa med den politiska debatten.

2. För det andra var det inte Håkan Juholts tro som präglade den socialdemokratiska extrakongressen.  I själva verket slöt kongressen upp totalt bakom den politiska dagordning som fastställdes och som bl a innefattade en skärpt hållning mot oskäliga vinster i den skattefinansierade välfärden och insatser mot barnfattigdomen.

Till skillnad från Kjell-Olof Feldt, som förvisso var en skicklig ekonom, men i för socialdemokratin svåra lägen en dålig lyssnare så har Håkan Juholt visat att han har självinsikt.  Han känner ingen bitterhet, kommer att forsätta att arbete för partiet.  Samtidigt konstaterar han i en intervju i Oskarshamnstidningen att han blev för mycket  för  etablissemanget.  Och bara personer som går omkring med skygglappar eller av andra skäl är  dåligt orienterade om politikens skeenden kan ju ha undgått att Håkan Juholt uppmanade starka krafter när han ville förändra den politiska dagordningen.

Vid den regeringskris som inträffade 1990 var det Mona Sahlin som fick bära hundhuvudet för det krispaket med bl a. strejkförbud som lades  fram av den socialdemokratiska regeringen.  Men i själva verket var det Kjell-Olof Feldt som ställde ultimatum och avgick när han inte  fick  sin vilja igenom om ännu hårdare åtstramningar.  Ingvar Carlsson har insiktsfullt bemött Kjell-Olof Feldts

moralpredikningar i "Alla dessa dagar" i sin memoarbok "Så tänkte jag" som kom ut 2003.

I dessa dagar spekuleras det friskt om vad som är fram och bak i politiken resp. vad som är att blicka framåt resp. bakåt.  Som alltid finns det ingen absolut sanning och inga absolut svar på vad som är rätt och fel.  Värderingar och pragmatism måste gå hand i hand för att politiken ska bära på längre sikt.

Socialdemokratin har fått en ny ledning och denna ledning har startat starkt oh förhoppningsfullt och detta egentligen av en ganska enkel anledning.  Man har valt att i första hand samla partiet efter dess  ökenvandring i det politiska landskapet.  Försiktighet, s k filtoffelpolitik kan erfarenhetsmässigt bära ganska långt, ja till och med ända fram till regeringsmakten. Allt man i detta "socialdemokratins vänteläge" kan säga är att partiet ändå förr eller senare - tidpunkt omöjlig att fastställa - måste vässa politiken och våga utmana tidens orättvisor - de växande klyftorna i ett Sverige som vunnit internationellt erkännande för att kunna förena tillväxt med en någorlund rättvis fördelning.

Förnyelse av politiken kan under inga förhållanden få innebära en återgång till en politik som berikar redan välbärgade och skriver ut tageskjortor till de sämre ställda.