I tider av idélöshet och politisk villrådighet behövs en alert och utmanande idétidskrift mer än någonsin.  Socialdemokraternas idétidskrift "Tiden" fyller under sin nya ledning, med Daniel Suhonen som chefredaktör och Kristin Linderoth, Marika Lindgren-Åsbrink m fl i redaktionen, väl den uppgiften. 

Nu ryktas det om att partiet ska halvera Suhonens tjänst, vilket om det nu är sant, är ytterst oroväckande. Bortom dagspolitikens sifferexceriser behövs någonting mer, visioner om hur socialdemokratin vill form politiken i ett längre perspektiv, bortom närmast liggande budgetår.  Bara senaste numret av "Tiden" nr. 1/2012 är värt ett närgånget studium. www.tidenmagasin.se.

Här finns djuplodande artiklar om hur den nyliberala styrningskonstens aktivism skapar en värld av asociala medborgare.  I ständig konkurrens med varandra.  Här skriver Kent Werne under rubriken "Det nya riket" om hur svenskarna har lämnat en närmast hegemonisk välfärdskapitalism och om hur privatiseringar har  förändrat vårt sätt att tänka, känna och rösta.  Och här skildrar Kristin Linderoth slagkraftigt och tänkvärt om den borgerliga regeringens "Feminism för nedskärningar" - "Jämställdhetspolitiken har inte alltid begränsats till kvinnors rätt att fritt välja hos vilken privat arbetsgivare de vill väga de äldres kissblöjor."

I detta välmatade Tidennummer finner man också till omfånget mindre men mycket träffsäkra funderingar om socialdemokratins väg under den nya  partiledningen.  Jag har tagit mig friheten att låna  rubriken på Carl Thams inlägg och relevanta fråga "Varför jublar  den borgerliga pressen över Stefan Löfven?"  Ur detta inlägg är det värt att citera stora styckien:

"Varför är direktörerna så glada?  Det kan ju inte gärna vara a omsorg om socialdemokratin.  Och pratet om att det behövs en "stark opposition" är hycklande skönsång.  Regeringen - alla regeringar - vill självfallet ha en tandlös opposition och de borgerliga medierna vill ha en svagsocialdemokrati.

Kanske är gåtans lösning att de borgrliga skribenterna hoppas socialdemokraterna under Löfven kommr att ansluta sig till den dominerande borgerliga diskursen, själva samhällsklimatet.  Mona Sahlin hade ju som avskedsslut tagit avstånd från sin egen valrörelseoh de socialdemokratiska ståndpunkter som bröt med den borgerliga dominansen.  Sahlin hyllades för detta.  

Men så kom den bisarre Juholt som förde in frågor i den politiska diskussionen sominte bordevara där: den växande ojämlikheten, barnfattigdomen, vinster i vården och andra obehagligheter.  Men han snubblade för många gånger, med benägen medverkan avstarka krafter inom partiet som aldrig ville ha honom.

Den borgerliga förhoppningen är nu att Stefan Löfven ska återföra partiet till den borgerliga diskursen.......

Men tänk om borgerligheten misstar sig?  Tänk om den nye partiordföranden kommer att ifrågasätta den nyliberala konsensus som svävar över landet?  Tänk om han menar allvar med kampen mot arbtslösheten och föreslår ett verkligt stort investringsprogram som finansieras med lån på kapitalmarknaden (nästan noll ränta för Sverige)  Tänk om han - hemska tanke - föreslår att vi ska återgå till den gamla principen "skatt efter bärkraft" och säga nej till ett system där gamla, sjuka och arbetslösa ska beetala mer skatt än de som arbetar.  Tänk om han också vill göra slut på vinstprofitörerna inom vården.

Ja, tänk om.  Tanken svindlar.  Men vi kan vara helt säkra på att hyllningskörerna då upphör."

Ja, tänk om vi i sinom tid och i god tid före valet får klara besked från socialdemokraternas nya ledning om hur man tänker angripa tidens skriande orättvisor och hur man vill återställa svenska folkets nu starkt sviktande förtroende för välfärdssamhället.