Sverige behöver ingen jobbchock

-Sverige behöver en jobbchock skriver DN i en huvudledare och säger halleluja till moderatledarens senaste utspel om slopade arbetsgivaravgifter för den privata tjänstsektorn.  I vanlig ryggmärgsreflexmässig ordning kommer naturligtvis en och annan socialdemokrat att instämma i behovet av en ”flexiblare arbetsmarknad”, hänvisa till globaliseringen och att tjänster inte kan rationaliseras på samma sätt som varumarknaden.  Glömt är uppenbarligen i detta ögonblick samma debattörers kamp för lägre löner på varuproduktion med motiveringen att varor är lättrörliga över gränserna och att jobb i denna sektor har en tendens att flytta utomlands.

Om det nu förhåller sig på det sättet att varoproduktion är lättrörlig men tjänsteproduktion trögrörlig så faller under alla omständigheter argumentet att sänka priset på tjänster via sänkta arbetsgivaravgifter av konkurrensmässiga skäl.

Nej inte heller det här förslaget är något nytt under solen.  Det är gammalt vin inslaget i ny förpackning.  Ytterligare en variation på temat ”Välfärd byggs genom sänkta skatter,” (vilket är obevisat).

I vanlig ordning bryr sig förslagsställarna inte heller om att tal om hur ”reformen” ska finansieras.  De förlitar sig som vanligt på s k dynamiska effekter precis som i fallet ”Århundradets skatterform”, som i själva verket var underfinansierad med uppemot 100 miljarder.

Förslagets upphovsmän framställer slopade arbetsgivareavgift på tjänster som ett alternativ till plusjobb.  Jämförelsen haltar betänkligt.  Plusjobben är förvisso tidsbegränsade men riktar sig till en grupp människor – långtidsarbetslösa – som utan en sådan radikal åtgärd har mycket små utsikter att komma tillbaka till arbetsmarknaden.  Genom att åtgärden omfattar två år och sammanfaller med en tid då allt större grupper kommer att lämna arbetsmarknaden,  ökar förutsättningarna betydligt för att de berörda ska få en fast fot på arbetsmarknaden efter plusjobbsperioden.

Lägre löner, sämre anställningstrygghet och subventionerade tjänster, det är borgerlighetens samlade lösning i en situation där sysselsättningen ökar kraftigt och arbetslösheten sjunker om än i långsammare takt av den enkla anledningen  att efterfrågan på jobben ökar och fler söker sig ut på arbetsmarknaden vilket i sig är ett gott tecken på framtidstro.

Ett särskilt slagträ i debatten om jobben har tyvärr våra ungdomar blivit.  Efter det franska fiaskot med ett system som gick ut på att kunna sparka ungdomar under 26 år inom en tvåårsperiod utan anledning försökte systemets svenska fånge Maud Olofsson © med en ny variant på det ”indiska reptricket”, arbetsgivarbonus.  Bättre upp sa Reinfeldt (m) hårt trängd av vikande opinionssiffror och klämde i med slopade arbetsgivareavgifter för den privata tjänstesektorn.

Nu råkar det ju vara så att det redan finns en rad åtgärder för att stimulera ungdomars inträde på arbetsmarknaden liksom en rad möjligheter för arbetsgivarna att utnyttja ungdomars arbetskraft till för företaget subventionerat pris.  Att gå därifrån till att göra ungdomar till en andra klassens arbetstagare är emellertid steget långt och än återstår det för den samlade borgerligheten att förklara varför det skulle bli fler jobb bara för att det blev lättare att sparka unga människor.