Har just avlyssnat presskonferensen med Anders Borg.  Den kan lämpligen sammanfattas  med ett citat av kåsören Cello:  "En hög  repriser till högre  priser."  Numera portioneras ju budgetens innehåll ut i små doser och när själva det högtidliga formella presentationstillfället äger rum, ja då är redan apelsinen utkramad till sista droppen.

En annan iakttagelse är förstås att det uppenbarligen råder brist på journalister med kraft och kompetens att pressa Borg på besked på de punkter där budgeten enligt en nästan samstämmig ekonomisk sakkunskap är klart bristfällig.

Budgetens mest uppenbara svaghet är att den närmast gör på stället marsch i en situation där  regeringen borde sätta in kraftfullare åtgärder för att motverka den ekonomiska nedgången.  Här påstås t ex att det finns ett reformutrymme på ca. 15 miljarder, medan Konjunkturinstitutet, som väl får anses representera viss sakkunskap i sammnhanget i sin bedömning finner samma utrymme vara hela 30 miljarder.

Borg hade tre mantra som  mera handlar om partitaktisk retorik än politisk-ekonomisk handlingskraft.

Vi fick än en gång veta att regeringen för en ansvarsfull politik och att man vill undvika både nedskärningar och skattehöjningar.

För det första är det inte regeringen Reinfeldt som uppfunnit ansvaret i sammanhanget.  I själva verket så surfar man fortfarande på den ekonomiska framgångsvåg som skapades av regeringen Persson.  För det andra är  det ingen som förespråkat skattehöjningar i dagsläget. Däremot kan konstateras att Reinfeldt-Borg tvingats backa från sitt paradnummer - Skattesänkningar.  För  det tredje har man redan genomfört flera nedskärningar i socialförsärkingssystemet vilka ingalunda återställts.

Mot den idé- och nyhetstorka som sålunda präglar den borgerliga regeringens politik kan lämpligen ställas det paradigmskifte i den ekonomiska debatten, varom Arbetarrörelsens Tankesmedka skriver i sitt nyhetsbrev nr 122 -

www.arbetarrorelsenstankesmedja.se

Tankesmedjans utredningschef Anne-Marie Lindgren berättar om hur man nu också i "Lejonets kula" , d v s  finansvärldens centrum kommit till insikt om att ojämlikhet inte  är medlet att skpa en långsiktigt stabil tillväxt.  Hon åberopar bl a en artikel i septembernumret av "Finance and Development", som ges ut av Internantionella Valutafonden (IMF) och där två ledande ekonomer inom IMF:s forskningsektion i en artikel understryker att graden av jämlikhet tenderar att korrelera med långsiktigt stabil tillväxt.

* I den internationella debatten  syns nu allt oftare en växande kritik mot fixeringen vid  tt minska statsskuld och budgetunderskott utan hänsyn till hur det slår mt  landets produktionsförmåga.

* Ständigt nya forskarstudier  visar att insterna av de senaste decenniernas privatiseringspolitik inom den skattefinansierde sektorn inte blivit vad man tänkt sig.

* Intresset för jämlikhetsfrågor växer och  deet handlr om både sociala och ekonomiska aspekter - där jämlikhet til skillnad från de senaste decennierna nu tillmäts ett positivt värde.

"Det som nu dyker upp i debatten igen, det är att det är  skillnad på samhälle och marknad.  Marknaden kan tillgodose individuella behov, sällan gemensamma/samhälleliga - om inte politiska åtgärder styr dem dit.  Gemensamma behov kan bara tillgodoses av  gemensamma, samhälleliga organ.  Dit hör stat och kommuner/landsting, men man kan också räkna dit olika frivilligorganisationer, som bevakar sådana kollektiva intressen som handlar om annat än vinst på kapital."

Lindgren avslutar sin analys med en viktig markering: "Den svenska regeringen kan knappast äntas ta till sig denna nya debatt.  Men en socialdemokratisk debatt som hukat i skuggan av det nyliberala paradigmet kansk kan få ny livskraft?

Den viktigaste frågan för socialdemokratin just nu blir att träda fram ur skuggan och radera ut detta frågetecken?