Alla älskar miljöpartiet och miljöpartiet älskar alla.  Ja, så skulle man kunna sammanfatta den närmast euforiska känslor som präglat de  senaste dagarnas debatt om miljöpartiets "kärleksförhållanden."

Bakgrunden till spekulationerna om miljöpartiets framtida politiska färdväg är en enkel(spårig) enkät bland partiets kommun- och regionpolitiker och i vilken många miljöpartister utan ideologiska samvetsbetänkligheter kunde tänka sig att "gå i säng med såväl moderater som socialdemokrater."

Nu säger ju erfarenheterna att opportunism och "makten-framför-allt-syndromet" är många politikers och inte  bara miljöpartisters ledstjärnor, så egentligen är resultatet av enkäten ingen nyhet.  Men mot bakgrunden av de invärtes konvulsioner som alltmer präglar umgänget inom den borgerliga alliansen, där småsyskonen håller på att krossas av moderaterna, så är det kanske inte så märkvärdigt att miljöpartiet i vissa kretsar redan nu ges något av en statsbärande roll i en framtida regeringskoalition.

Förhoppningar om ett miljöpartistiskt politiskt partnerbyte torde ändå vara för tidigt väckta. Ty de som hyser sådana drömmer förtränger de realiteter som gett miljöpartiets dess nuvarande ställning i väljaropinionen.  Miljöpartiets långsiktiga politiska framgångar torde i huvudsak ha skapats av partiets

trofasthet gentemot överlevnadsfrågor som klimat- och miljöproblemen.  Insikten om att det inte är marknadslösningar utan genomgripande samhällsförändringar som krävs för att komma till rätta med dessa problem finns uppenbarligen hos partiets ledning med  de nya språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson. Och  det fordras nog inga djupare politiska insikter för att inse att det är inom vänstern i vid bemärkelse som den största handlingsberedskpen och politiska viljan här står att finna.

Vi behöver heller inte rikta blickarna längre än till Tyskland för att finna  praktiska erfarenheter till stöd för uppfattningen att det är ett rödgrönt samarbete som bäst främjar de miljöpolitiska ambitionerna.