Endast lätt redigerad återger jag här nedan, dagen till ära, en artikel jag skrev för många år sedan och vilken också utmynnade i en motion till Sveriges  riksdag.

ALLA DESSA HELGDAGAR
Frågan om svenska folkets helgdagar väcker ständigt debatt. Samtidigt som första maj ifrågasätts som allmän helgdag har svenska folket begåvats med en ny helgdag genom att Svenska Flaggans Dag den 6 juni upphöjts till s k nationaldag.

Tanken att kasta första maj på historiens skräphög bygger uppenbarligen på att Internationalen och röda fanor i vissa kretsar uppfattas som djupt komprometterande i bl a de baltiska staterna och andra östländer som tidigare dignat under stalinismens ok. Om detta har Harry Schein skrivit träffsäkert: ”Internationalen och de röda fanorna var ju realiteter långt innan stalinismen var påtänkt. Ingen kunde hindra stalinisterna från att missbruka traditionen. Det finns ingen copyright på politiska symboler. Vi kan inte hindra Brasiliens fotbollslag från att spela i blågula dräkter.”

I sanningens namn skall här sägas att det också förekommer en och annan socialdemokrat som drabbas av frossbrytningar inför åsynen av röda fanor. En sådan, förmodligen ingående i ”Armanikostymsossarnas” illustra sällskap (se Ulla Johanssons och Dan Anderssons bok ”Vänner och fiender – varför finns facket”) stod för dekoren på partiets kongress i Västerås i början av november 2001.   Utan att någon diskussion förts om saken i den socialdemokratiska partistyrelsen hade de röda fanorna på podiet ersatts av några vesna plastroser i podiets ena hörn samtidigt som den stylade rosen skiftande i kameleontens färger (dock inte rött) blinkade mot kongressombud, åhörare och TV-publik från en stor skärm på podiets mitt. Armanikostymsossen hade sett röda fanor i Leningrad (skall väl vara S:T Petersburg) och blivit förskräckt......

Det nationella perspektivet
Eftersom ändå historiska aspekter anlagts på vissa helgdagars existensberättigande, kan det väl vara på sin plats att något belysa symbolerna bakom vår nationalstolthet och i den händelse vi bestämmer oss för att slå vakt om våra nationalmonument också i logikens namn utvidga kretsen av helgdagsobjekt.

Den 6 juni
Sveriges historia är dess konungars historia lät skalden Erik Gustav Geijer på sin tid förkunna. Svenska flaggans dag är sedan seklets början Sveriges nationaldag. Den har sitt ursprung i att Gustaf Vasa den 6 juni 1523 valdes till Sveriges konung. Efter att ha flytt den danske kungen Kristians (i Sverige kallad tyrann, i Danmark – den gode) knektar, sökt och fått politisk asyl i Lübeck kunde Gustaf, ditburen av Hansans nåde, Lubeckbankirers kapital och en inhyrd här från Hansestaden, i triumf intåga i Stockholm på midsommardagen anno 1523. Med fast hand och skrupelfria metoder byggdes riket upp. Priset var högt. När det tyska kapitalet sinade hemsöktes landets kyrkor. Konungens ombud for sålunda land och rike runt och lade embargo på de kyrkklockor som kallade församlingen till templen och renade luften från onda andar. Upprorsfanan höjdes i Småland, Västergötland, Östergötland och Dalarna, men de uppstudsiga slogs tillbaka. Och räfst och rättarting hölls. Den styvnackade landskapsmenigheten krossades och bilorna föll. Inte ens den forne vännen, dalkarlen Anders Persson på Rankhyttan, skonades.

Och så fortsatte han sin blodsbesudlade väg, över greve- och Dackefejder, över Västerås riksdag, där ständerna 1544 för första gången på 14 år samlades för att höra konungen i efterhand motivera sin politik och stadfästa Sverige som arvrike. Där fick de ”lova, förplikta, svärja och hylla...på det allerkraftigaste, fullkomligen och oigenkallelligen, samfällt och synnerligen”, Gustaf Vasas äldste son Erik, för allas vår nästkommande utav Gud försedde och nu hyllade konung.”
Tänk på att det är denne 1500-talets ”Pol Pot”, för att tala med den i ämnet sakkunnige Herman Lindqvist, vi firar den 6 juni.

Den 30 november
I konsekvens med ovanstående bör förstås också en annan mäktig gestalt i Sveriges historia, krigarkonungen Carolus Rex – Karl XII – uppmärksammas. Frågan måste åtminstone väckas om inte denne karolinernas obestridde ledare som en postum kompensation för Görtzens nödmynt, debaclet vid Poltava, kalabaliken i Bender, strulet i Stralsund och den ödesdigra kulan (eller var det en knapp?) vid skansen på Fredrikstens fästning i Fredrikshald (nuvarande Halden) i Norge den 30 november 1718, bör firas mera rationellt och nationellt – just den 30 november?

Riksdagens högtidliga öppnande
För att ingen sidvördnad skall drabba krigarkonungens något mera fredligt sinnade fader, Karl XI, mera känd som Gråkappan, i vars skepnad han oanmäld for runt och skrämde upp överheten i landet under sent 1600-tal, återförde delar av den slösaktiga drottning Kristina förskingrad allmän egendom (reduktionen) och införde en rationell härordning (indelningsverket), bör övervägas om inte även riksdagens mer eller mindre högtidliga öppnande bör bli föremål för allmänt firande – genom att någon dag i mitten av september – låt oss säga den 15/9 – blir allmän helgdag. Genom ett sådant förfarande skulle också en naturlig återkoppling kunna göras till Karl XI:s drabanter, vars taktfasta stöveltramp måhända åter skulle kunna berika riksmötets öppnande.

Den 6 november
Förlåt, jag höll på att glömma Gustav II Adolf – Guldkonungen från Norden – mannen som enligt krönikan föddes med segerhuva, vilken dock inte förmådde rädda honom från att förirra sig in i fiendeleden på Lützens dimhöljda slagfält och där falla offer för en dödande kula den 6 november 1632. ”Ille facit – han skall göra det” lär den stränge och föga populäre fadern Karl IX (Gustaf Vasas yngste son – de många barnen på bygden oräknade) ha utropat, när han såg den ljuslynte och mera optimistiskt lagde lille krabaten leka krigiska lekar och skjuta prick på kreaturen. Och visst gjorde han det - for fram som en slåttermaskin med sin svensk-tyska här (som till största delen bestod av tyska legoknektar) och lade under sig stora landområden i norra Europa under det s k trettioåriga kriget. Skövling, plundring och våldtäkter ingick i krigsstrategin och många av de sköna konstföremål, serviser, porslin och böhmiskt glas m m som nu kan beskådas på Stockholms slott är stöldgods hemfört av denne Gustav ”Lützen” och hans krigargeneraler Lennart Torstensson, Johan Banér m fl.
Så visst platsar den 6 november som ytterligare en röd dag värd både bakelser, bullar och annat smått och gott.

Nytto- och viloperspektivet
Ett annat sätt att betrakta våra helgdagar är naturligtvis att anlägga ett nytto- och viloperspektiv. Just vårt behov av vila är kanske ägnat att skapa förutsättningar för breda uppgörelser över partigränserna, sedan också ledande företrädare för landets borgerlighet förklarat att man kan acceptera första maj som allmän helgdag med tanke på folks behov av vila efter Valborgsmässoafton.

Med detta synsätt finns också möjligheter att överbrygga eventuella motsättningar mellan nytta och nöje i helgdagssammanhang. Då blir skälen att behålla första maj som allmän helgdag också synnerligen starka. Första maj är både den internationella och nationella arbetarrörelsens högtidsdag. Människors vilja till arbete är oomtvistat nationens viktigaste tillgång, och respekten för allas rätt till arbete ifrågasätts väl numera knappast av någon.
Däremot kan flera av våra nuvarande helgdagar ifrågasättas av rationella skäl. Sålunda kan man fråga sig varför vi behöver en ”Alla helgons dag”, då det numera torde vara ställt utom alla rimliga tvivel att några helgon inte funnits, varken nu eller tidigare. De på kristen grund befintliga stora högtiderna vill jag inte ifrågasätta, dock bör om nya helgdagar tillkommer (starka skäl talar som framgår ovan för detta), en eller annan (eller varför inte alla) annandag slopas.

God Nationaldag
önskar
Bengt Silfverstrand