Under stort massmedialt pådrag och stora förväntningar på den s k tredje kraften i svensk politik har Miljöpartiet avverkat sin kongress i Karlstad.  Mycket väsen för trots allt lite konkret ull skull man kunna sammanfatta det hela.  Två nya  fräscha och retoriskt begåvade språkrör valdes och i synnerhet Gustav  Fridolin torde socialdemokratin ha all  anledning att se upp med, eftersom hans agenda i stora drag är rent socialdemokratisk i den mån den inte sträcker sig ännu längre vänsterut.

Ty Miljöpartiets högt ställda miljöambitioner torde bara kunna förverkligas med politiska beslut och inte med marknadslösningar typ utsläppsrätter vilka uppenbarligen blivit ett rejält fiasko.  Miljöpartiet säger sig förvisso vilja bredda sin politik men i kongresstalen riktades angreppen nästan uteslutande på moderaterna och de  var sannerligen inte milda.

Lägger vi härtill att kongressen körde över partiledningen och beslutade att verka för att företag  som drivs i vinstsyfte inte ska bedriva skolverksamhet, satsningar på och upprustning av miljonprogrammens skolor och bostäder, så har vi i  sammandrag en politik som i allt väsentligt har ett mitten-vänsterperspektiv med betoning på det senare.

Jag  tror förvisso att de rödgröna partierna tjänar den samlade oppositionens syften bäst genom att gå fram var för sig.  Och sannolikt kommer vi att få se en  och annan miljöpartistisk i huvudsak taktisk piruett högerut.  Men någon ideologisk tredje kraft i svensk politik existerar inte och ska den nuvarande politiska högern - alliansregeringen - detroniseras så kommer det i tunga politiska sakfrågor (ekonomi, infrastruktur, miljö och socialförsäkringssystemen även framöver att krävas ett rödgrönt samarbete.