Den 13 mars bloggade jag under rubriken "Förlåt, lärare - jag gjorde fel".  Jag konstaterade i likhet med både forskare, lärare och några politiker, som vågar erkänna misstag, att riksdagsbeslutet enligt regeringens proposition 1989/90:41 om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer var ett stort misstag.

I onsdags, 11 maj, var jag inbjuden till ett möte i Lund med  Lärarnas Riksförbunds Skåneavdelning för att berätta om bakgrunden till beslutet, vad konsekvenserna blivit och hur jag ser på framtiden för svensk skola.

Jag står fast vid uppfattningen att vi aldrig borde ha kommunaliserat skolan och denna uppfattning bygger jag både på  egna slutsatser och att alltfler forskarrapporter talar i samma riktning.

Visst fanns det goda intentioner bakom riksdagsbeslutet.  Hela den offentliga sektorns utveckling gick mot ökad decentralisering, innebärande att ansvaret för verksamheten lades närmare de enskilda människorna.  Kravet på ett ökat medborgerligt inflytande över den offentliga verksamheten ter sig också ganska logiskt och rimligt i ett samhälle där människorna är alltmer välutbildade.

Men idag kan vi avläsa de fulla konsekvenserna av kommunaliseringen av skolan. Den har starkt bidragit till iett internationellt perspektiv sjunkande utbildningsstandard, skapat utbildniingsmässiga och sociala klyftor i det svenska samhället och lika uppenbart urholkat såväl lärarkårens löneutveckling som dess yrkesmässiga status.

I en nyutkommen doktorsavhandling "Professionens problematik" - Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling ger historikern Johanna Ringarp vid  Södertörns högskola  en intressant bakgrund till "reformen".

Hon konstaterar bl att Bengt Göransson  tillsattes som skolminister av Olof Palme under en period när "flumskolan" var den beteckning man i den offentliga debatten använde för att beskriva Socialdemokraternas skolpolitik.  För att stävja detta sökte Palme en företrädare i regeringen som kunde föra fram att även socialdemokratin tyckte att kunskapsbegreppet  var viktigt, och valet föll på Bengt Göransson som hade enbakgrund i ABF  och  Folkets hus.  För Bengt Göransson var  folkbildningstanken - en skola för alla - överordnad decentraliseringstanken och han gillade heller inte etableringen av en gemensam lärarkategori, utan ansåg att kunskapsmålen  måste värnas.  Det handlade i hans fall  inte så mycket om statusen för  professionen utan mer om att utbildningen måste hålla samma  standard oavsett var i  landet man bodde.

Innehållet i  skolan behövde enligt BG vara centraliserat för att inte likvärdigheten  skulle gå förlorad ochdetta kunde enbart ske om  det fanns en gemensam standard när det gällde lärarutbildningen.  Behörighetskraven måste därför, menade han, även fortsättningsvis sättas avstaten genom Skolöverstyrelsen på samma sätt om läkarlegitimationen utfärdas genom  socialstyrelsen.  Däremot var det kommunernas sak att besluta om vilka av  dessa behörigalärare som de sedan valde att anställa  Det viktigaste för Bengt Göransson var att kommunerna inte skulle få vara med och bestämma om vem som var behörig lärare.  Han var rädd för  att andra intressen än  en nationell enhetlig skola skulle bli styrande om det tjänstemannatyrda Svenska Kommunförbundet fick överta hela ansvaret.  Skolan var en nationell uppgift som riksdagen borde besluta om.

Redan i den av Bengt Göransson som  skolminister framlagda propositionen "Om skolans utveckling och styrning" lyftes en viss delegering av ansvaret till kommunerna fram men för att bevara en likvärdig skola ville han inte gå så långt som finansdepartementet under Kjell Olof Feldts ledning.  Denne ställde ett ultimatum och hotade med att avgå om propositionen lades fram.  Frågan löstes på så sätt att Kjell Olof Feldt inte deltog i beslutet.

I sitt bidrag i boken "Kommunaliseringen av skolan"  erkänner Feldt själv att finansdepartementet i själva verket var den drivande kraften bakom "reformen".  Så här skriver Feldt: "I själva verket hade vi från finansdepartementets sida flera år tidigare börjat bearbeta dåvarande skolministern Bengt Göransson för att få till stånd ett komunalt huvudmannaskap för skolan men det  var  först då Göran Persson tillträdde som Utbildningsdepartementet reagerade positivt."

I artikeln tvingas  Feldt sedan erkänna att målet om rätt till likvärdig utbildning inte har uppnåtts tvärtom har det mätbara avståndet mellan bra och dåliga skolor ökat.

Att så obestridligen är  fallet  framgår också av en i dagarna offentliggjord studie vid Stockholms universitet slår fast att det fria skolvalet lett till ökade skillnader mellan landet skolor och  till  fallande skolresultat.

Segregationen  förklarar  enligt studien 75 procent av att vi halkar efter enligt  professor  Bo Malmberg.  År 2000 låg Sveriges 15-åringar på  topp tio bland OECD-länderna i det s k PISA-testet.  Ett test som mäter  kunskaper i läsförståelse, matematik och naturkunskap.  År 2009 hade vi i denna åldesgrupp halkat ner till under genomsnittet bland 65 länder.  Bo Malmerg jämför det sjunkande skolresultatet med den ökade andelen elever som går i friskola.

År 2000 gick tre procent av landets elever i friskola.  År 2009 var sifffran tolv procent.  Här kan en jämförelser göras med Finland, som ligger i topp vad gäller PISA-reslutat och samtidigt har en jämlik skola.  Andelen finska elever som går i friskola har också ett liknan de shystem med skolpeng som Sverige hade tidigare.

Ekonomen Per Sonneby lyfter fram andra faktorer som kan förklara de fallande skolresultaten och pekar bl a på att det icke-lärarledda arbetet har ökat i skolorna.

En annan förklaring  anser han vara kommunaliseringen av skolorna.  Vissa kommuner har bara hälften så stor skolbudget som andra kommuner, vilket självfallt  förklarar den ökade ojämlikheten på skolområdet.

Nu verkar det ändå  som hut börjar gå hem på  en del håll och insikten ökar om  att en bra och framgångsrik skola får man md kompetenta och engagerade lärare som ocksåges möjligheter att göra sitt jobb, alltså att undervisa och utveckla unga människors kunskaper och förmågor.  Jag har sammantaget stärkts i min uppfattning att kommunerna inte klarat av sitt uppdrg om huvudmän för den svenska skolan och att den därför bör återförstagligas.  Det saknas idag en öergripande kontroll över utvecklingen på skolområdet.  Politikerna måste återta ledningen av skolan på ett centralt och övergripande plan och genom strategiska eslut skapa verkliga förutsättningar för ökat spelurtymme för de professionella aktörerna, d v s lärarna på det lokala planet.