Har ägnat stora delar av dagen till att klippa ner en vissnad elefantgräsbuske, nästan lik en skogsdunge. Det var bara elefanterna som saknades. I andanom kunde jag dock skönja dem framför TV-kamerorna och i pressdebatten under tisdagen.
Om vi börjar med Mats Knutsson, så uppträdde han bitvis som vore han pressekreterare i det borgerliga regeringskansliet. De nya s-namn som presenterades på ledande positioner kallade han för reservlag. Ett sådant epitet kan bara den ge som antingen sovit sig igenom de senaste tio årens riksdagsdebatter eller ser som sin uppgift att ifrågasätta det mesta som kommer från s-håll.

Ta t.ex den nya s-ledaren för riksdagsgruppen, Carina Moberg. Hon har i själva verket en gedigen politisk erfarenhet, bred allmänpolitisk kunnighet och har alla förutsättningar att klara av ledarskapet. Även Veronica Palm och Peter Hultqvist har stor politisk erfarenhet, något som åtminstone borde vara känt för de journalister som ständigt frekventerar riksdagshuset.

En genomgående medial kritik mot socialdemokratins nya ledargarnityr är att de är okända och saknar erfarenhet från regeringsarbete. För det första står ju denna uppfattning i skarp kontrast till de dvärgalåtar som hördes från samma håll för bara några veckor sedan. Då ropades det på förnyelse och vikten av att socialdemokratin bytte ut det lag som förlorat 2010 års val. Talet om bristande regeringserfarenhet är också rent nonsens. Hur många av dagens borgerliga statsråd hade suttit i någon regering före 2006? Den ende minister med rejäl regeringserfarenhet i dagens b-alliansregering är Carl Bildt (m), en man som dock allt som oftast befinner sig på behörigt avstånd från regeringskansliet.

Till sist några ord om gårdagens minidebatt i Aktuellt mellan finansminister Anders Borg och socialdemokraternas nye ekonomisk-politiske talesperson Tommy Waidelich. Från Borgs sida var det “den vanliga gamla visan, den kända historien med samma poänger och samma refräng”. B-alliansen står för arbetslinjen, socialdemokratin för höjda bidrag och skatter.
Waidelich å sin sida lyckades knappast skapa någon klarhet om något tydligt socialdemokratiskt alternativ till den olycksaliga regeringspolitik som ökat utanförskapet, barnfattigdomen och de ekonomiska klyftorna i landet. Klokt var att han slog fast att det fanns ett ekonomiskt utrymme för reformer och att det i nuläget varken behövs skattehöjningar eller skattesänkningar. Mindre klokt var ältandet om satsningar på utbildning och infrastruktur i praktiskt taget varje replik. Hur många TV-tittare vet vad begreppet infrastruktur innefattar?

Nu ska man självfallet inte dra för stora växlar på en debatt av det här slaget, men om socialdemokratin ska återta det politiska initiativet, och det finns goda sakliga förutsättningar för detta, så krävs det att “firma Juholt/Waidelich” för fram samma budskap och att det är det kraftfulla innehållet i Juholts kongresstal som blir socialdemokratins ledstjärna i fortsättningen.