Helt förutsägbart har borgerliga media ägnat all sin tid åt råskäll på den socialdemokratiska valberedning som fått uppdraget att samla partiet bakom ny ledare och styrelse. Att socialdemokratiska opportunister med grämelse över spilld mjölk som främsta egenskap hakat på förvånar ju inte direkt, och när Stig Malm kom med sin befängda Sovjetjämförelse, så var förstås fältet fritt för dessa grämelsens (S)öner att sluta upp i jämmerdalen.

Att gnällspikarna gör en och annan logisk kullerbytta spelar förstås ingen roll när det gäller att väcka största möjliga mediala uppmärksamhet. Å ena sidan kritiseras valberedningen för slutenhet. Å andra sidan riktas kritik för att valberedningen tar tid på sig för att föra en dialog med medlemsorganisationerna och de kandidater som av dessa föreslagits få uppdraget som partiledare. Att kalla en process som dagligen blir föremål för massmedial uppmärksamhet för sluten och “stalinistisk” måste nog insorteras under den vidsynta samlingsrubriken “Gud sig förbarme” - och det gör han säkert….

I själva verket har valberedningen under rådande omständigheter och i avsaknad av frälsargestalter och dokussåpkandidater (vilket vi närmast ska vara djupt tacksamma för) gjort ett mycket gediget arbete, vilket nu uppenbarligen landat i att det socialdemokratiska partiet åter kan samla sig bakom en politik som kan bjuda Reinfeldts PR-stylade men alltmer splittrade allians ett motstånd värt namnet.

Genom skickligt och tålmodigt arbete kunde valberedningen samla samtliga partidistrikt bakom Håkan Juholt som ny partiledare och Carin Jämtin som ny partisekreterare, båda med båda fötterna på jorden och blicken mot framtiden.
Det är inte alltid jag hållit med Göran Persson i hans analyser, men när han betecknar Juholt som “en fin klassisk socialdemokrat” så är detta också ett besked om att det socialdemokratiska partiet när allt kommer omkring föredrar en sådan genuin socialdemokrat framför den av marknaden - och Niklas Nordströmfalangen - önskade marknadsliberalen.

Valberedningen har nu också genom att lyssna och värdera kunnat ena
sig bakom nya namn i partiledningen. Leif Pagrotskys inträde där är en klar förstärkning, och eftersom politik är det möjligas konst med balans på slak lina som inte oviktig ingrediens, så kan man som ett inslag i den genren se valet av vänsterprofilen Veronica Palm och högerprofilen Mikael Damberg.

Med Thomas Östros försvinner en i och för sig mycket kompetent politiker dock med vissa svårigheter att matcha den klurige opportunisten Borg. Att Mikael Damberg nu tycks få uppgiften att ersätta Östros på posten som ekonomisk-politisk talesperson är förstås i hög grad en taktisk eftergift åt marknaden. Ty i den rollen lär Dambergs främsta uppgift bli att dämpa marknadens oro över socialistiska experiment när det är dags för socialdemokratin att åter ta hand om statsskutan. Och den rollen har han nog goda förutsättningar att axla….

Samtidigt blir ju rollen som skolpolitisk talesperson ledig varvid en given möjlighet öppnar sig att lägga om partiets utbildningspolitik från ett ängsligt tassande och traska-patrull efter en rent borgerlig och marknadsanpassad skolpolitik med ökad ojämlikhet och sämre utbildningsresultat som tydliga konsekvenser.
Att den rollen viks åt Lena Sommestad vore förstås en nåd att stilla bedja om.

Slutligen en eloge till partistyrelsen för dess raka besked om att det nu får vara sluttjafsat om nya politiska seminarieövningar på en extra partikongress i höst.
En sådan är totalt överflödig. Politiken finns redan, det gäller bara att våga föra fram den i ett tydligt och slagkraftigt alternativ till den borgerliga nedrustningen av det offentliga/gemensamma rummet.