Det är alldeles uppenbart att de samlade reaktionerna på valet av Håkan Juholt som partiledareordförande och Carin Jämtin som partisekreterare är positiva. Att vissa journalister och även en och annan s-bloggare känner sig tagna på sängen får man ta med danskens knusende ro.  Om aktiva partivänner t ex  inte känner till Juholts kapacitet, så rekommenderas de en grundkurs i socialdemokrati, med Ingvar Carlssons och Anne-Marie Lindgrens pedagogiska mästerstycke - "Vad är socialdemokrati" - som lämplig kurslitteratur.  Det viktiga nu är att partiet får ett ledarteam som har kraft och mod att driva opinion för en socialdemokratisk politik. Eftersom det är otydligheten i vårt budskap och svårigheterna i stora väljarskikt att skilja socialdemokratisk politik från moderaternas ibland retoriska “rödluvepolitik” som legat oss i fatet, så borde valet av Juholt/Jämtin borga för den verkliga förnyelsen, nämligen att utifrån en verklighet där ökade klyftor framstår som allt tydligare för varje dag som går, lägga om politiken i jämlikhetskapande riktning.

Juholt kan förhoppningsvis bli svaret på det som socialdemokratin länge saknat, en bra debattör och en offensiv agitator, som vågar kalla saker och ting vid deras rätta namn. Eller som Anne-Marie Lindgren uttrycker saken i sitt senaste inlägg i “Arbetarrörelsens tankesmedja”: "Det litet ängsliga tassande kring vissa besvärliga frågor, som präglat partidebatten under senare år, är inte hållbart i längden.”
Nej, sannerligen inte, och nu förväntar vi oss att, så snart extra kongressen klarats av få se en socialdemokrati som sjuder av oppositionslust och förnyelse i bemärkelsen en politik förankrad i en tid där orättvisorna ökat och motsättningarna mellan dom som har och dom som inte har fördjupas.
Håkan Juholt är en av dem som tröttnat på det eviga och till intet förpliktande talet om förnyelse, ett ord som i debatten hittills främst förknippats med anpassning efter en borgerlig agenda, och i praktiken inte haft så mycket med verklig förnyelse att göra. Vi behöver, för att åter talar med Anne-Marie Lindgren en "partiledning, som vågar vara offensivt socialdemokratisk i stället för att oroligt jaga alla opinioner på en gång.”

Vi kommer nu framöver, främst från borgerligt hål, att fål höra att det socialdemokratiska partiet under Juholt/Jämtins ledning kommer att svänga åt vänster. Även enstaka socialdemokrater förfasar sig över att Lars Ohly hälsat Juholt välkommen åt vänster.
Även detta kan man ta med en Zlatanisk klackspark. Det är förvisso en realitet att det i ett stort parti som det socialdemokratiska finns falanger och att det tid efter annan funnits en dragkamp mellan höger och vänster. Samtidigt kan vi konstatera att praktiskt taget alla socialdemokratiska partiledare haft en väl utvecklad förmåga att knyta samman partiets ibland verbalt stridande fraktioner.

Håkan Juholt och Carin Jämtin har sannolikt också goda förutsättningar att samla socialdemokraterna till enat motstånd mot en borgerlighet vars politiska misslyckanden att samla landet och dess medborgare framstår som allt klarare för varje dag som går.
Vad slutligen gäller den stockholmska medelklass vars väl och ve fortfarande tycks bekymra en och annan s-själ, så kan Anne-Marie Lindgrens avslutningsord i nämnda krönika även få stå som avslutning i detta blogginlägg: “Mer korkad är väl dessutom inte stockholmsk medelklass än att den kan fatta, exempelvis att om man vill ha hög kvalitet och tillgänglighet på skattefinansierade tjänster, då får man också räkna med att det kostar en del i skatt?”

p.s.En annan av Håkan Juholts egenskaper som här förtjänar framhållas är hans väl utvecklade sinne för humor.  En bristvara, i synnerhet inom partiets högerfalang, med Stig-Björn Ljunggren som det lysande undantaget. d.s.