Det som just nu pågår kring valet av ny partiledare inom socialdemokratin kan förvisso betraktas som ett cirkusliknande narrspel. Men det är inte den socialdemokratiska valberedningen som iklätt sig narrkåpan. Vad denna valberedning nämligen ägnar sig åt är ingenting annat än en demokratisk förankringsprocedur så god som någon. Ty vem eller vilka är det som ytterst ska bestämma vem som ska bli partiets ledare om inte medlemmarna? Och vem företräder medlemmarna om inte deras s-föreningar, arbetarekommuner resp. partidistrikt. Den som till skillnad från Lena Mellin mfl mediala spekulanter, bloggande tyckare av olika politiska kulörer, har den minsta insikt och insyn i denna demokratiska process vet mycket väl att hela den socialdemokratiska rörelsen är djupt engagerad i processen på möten och sammankomster, arbetsplatser m fl arenor. 

Det som komplicerat processen den här gången är inte valberedningen eller några enskilda partidistrikt utan att situationen den här gången skiljer sig från praktiska taget alla tidigare tillfällen då det handlat om att utse ny partiledare. De flesta gånger har enighet på ett tidigt stadium kunnat skapas kring ett namn. När det funnits flera kandidater har det ändå så småningom utkristalliserat sig ett namn som vunnit bred uppslutning. För att ta det senaste exemplet, så kunde en bred uppslutning kring Mona Sahlin skapas, sedan ett annat starkt namn som Margot Wallström tackat nej.

Att det förhåller sig annorlunda den här gången beror på det enkla faktum att det inte finns någon själskriven kandidat. Pär Nuder hade enligt min mening varit det bästa valet, men han har ju kategoriskt avböjt att kandidera.
Nu talas det vitt och brett om att det är gamla falangstrider inom SSU som i alltför hög grad dominerar valprocessen. Detta är naturligtvis olyckligt och jag ansluter mig här till dem som tycker att vi någon gång måste stryka ett streck över gamla strider.

Däremot måste kandidaternas göranden och låtanden i nuet, uttalanden i centrala politiska frågor om t ex gränsdragningarna mellan marknad och politik ha betydelse för lämpligheten att ikläda sig partiledarrollen. Jag vill inte kategoriskt utesluta någon av de som har kvar sina stolar i detta “hela-havet-(S)tormar-spel” Dock hyser jag en viss skepsis inför namnet Mikael Damberg. Han har svävat på målet i två för socialdemokratin centrala värderingsfrågor:

1. Politik kontra marknad. Om jag förstått saken rätt så tycker Damberg inte 
det är fel att skattekollektivet ska subventionera konkurrensutsatta tjänster. Han
har inte enskunnat antyda att motsvarande resurser i stället med minst samma 
effekter på sysselsättningen i stället med fördel kunnat satsas på den sociala hemtjänsten, eller om det handlar om att “få folks livspussel att gå ihop”. på t ex höjning av barnbidragen.

2. Friskolor. Damberg har i ett offentligt TT-uttalande påstått att det inte
går att förbjuda vinster i friskolor. Han talar här mot bättre vetande eftersom sådana system existerar i våra grannländer Danmark, Finland och Norge, där ekonomiskt samhällsstöd till friskolor bara utgår om de drivs på non-profitbasis, d vs utan vinstintressen.

Thomas Östros är en annan som har kvar sin (S)tol i “havsstormen” om partiledarskapet.   Mot honom har anförts att han är alltför intimt förknippad med den nuvarande partiledningen och att han i likhet med Damberg anses tillhöra en förment högerfalang. Om alla som tillhör nuvarande partiledning skulle ratas och kompetens i sammanhanget därmed effektivt utraderas, ja då vore sannerligen det socialdemokratiska partiet ute på farliga vägar.
Nej, om sanningen ska fram, så är Thomas Östros sannolikt den av de kvarvarande (S)tolägarna som besitter den överlägset bredaste och djupaste sakkompetensen, inte minst på det ekonomisk-politiska området. Han är mig veterligt också tillräckligt smart och flexibel för att kunna överbrygga eventuella motsättningar mellan förmenta höger- och vänsterfalanger.

P.S  Om även en annan Tomas - Eneroth - till äventyrs också har kvar sin (S)tol i den fortsatta valprocessen så har också han både kompetens och agitatorisk förmåga att vinna folklig förankring. D.s.