TRANSLATE WEB PAGE   NÄTVERKSPORTALEN WWW.S-INFO.SE   BLOGGPORTALEN WWW.S-BLOGGAR.SE   FORUMPORTALEN WWW.S-FORUM.SE 


Det är hög tid för socialdemokraterna att göra upp med den schablonartade bild som säger att partiet består av två falanger. Att förnyare står mot traditionalister. Förnyarna är enligt denna tradition de som vill driva partiet mot en ännu mer marknadsliberal linje. Traditionalisterna å andra sidan är de som slår vakt om partiets traditionella välfärdslinje. En sådan uppdelning är emellertid grovt förenklad.

Det som i den allmänna, lätt förvirrade debatten, kallas för förnyelselinjen är i själva verket en anpassningslinje. Industrisamhället är borta säger man, vi lever nu i ett tjänstesamhälle, socialdemokratin måste gilla läget och göra rättning höger. Det är i mitten som valen avgöras.

 

“Vedertagna sanningar - conventional wisdom - påverkar samhällsdebatten och därigenom verkligheten”, skriver Unionens chefsekonom, Daniel Lind i Aftonbladet den 17/1 och hänvisar till en av 1900-alets intellektuella giganter, den amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith som med detta begrepp ville
beskriva en situation.där föreställningar accepteras som sanna, även om de är falska
. I motsats till den konventionella klokhet som säger att vi lämnat industrisamhället bakom oss konstaterar Lind att de senaste 15 åren i verkligheten är de mest industritunga sedan 1960-talet. “En industriprodukt är allt mindre en “produkt” och allt mer en bärare av värdeskapande “tjänster”. Det innebär att varje industrianställd idag sysselsätterdubbelt så många i tjänstesektorn som för 35 år sedan. Närmare 200 000 av de anställda i den kunskapsintensiva tjänstesektorn kan gå till jobbet varje dag tack vare att industrin efterfrågar deras tjänster.” Fakta talar för sig själv.

 

Om bilden av de s k förnyarna, som i själva verket är anpasslingar efter en mera marknadsliberal politik är falsk, så är bilden av de s k traditionalisterna lika falsk. Lena Sommestad har på ett uttrycksfullt och realistiskt sätt beskrivit ett Sverige som går isär och att den ökande ojämlikheten har ett mycket klart samband med avregleringar och privatiseringar av offentliga, skattefinansierade, verksamheter.
Sommestad kritiseras av vissa anpasslingar för att hon inte har några lösningar på de problem hon i övrigt beskrivet på ett trovärdigt sätt. Men detta är ju rent nys, ty i förlängningen av problembeskrivningen ligger ju också lösningarna. En rejäl satsning på den sammanhållna gemensamma skolan, vården och omsorgen, en mer flexibel och konjunkturanpassad ekonomisk politik, där sysselsättningsmålet åtminstone jämställs med inflationsmålet, en ny skattereform med bredare skattebaser och mindre kryphål, arbetstidsreformer och direktstöd till behövande av hushållstjänster i stället för skattesubventioner till konkurrensutsatta verksamheter.

Stockholms partidistrikt är inne på helt realistiska vägar när man i sin valanalys under rubriken “Välfärden” bl a skriver: “Den socialdemokratiska diskussionen om välfärden har inte hängt med sin tid….. En del av de systemförändringar som genomfördes inom välfärden på1190-talet måste revideras. Studier bland annat från Skolverket visar att kommunalisering och valfrihet inom skolan har lett till minskad likvärdighet i utbildningen.”

 

Stig-Björn Ljunggren efterlyser i ett inlägg i Uppsala Nya Tidning den 16 november en socialdemokratisk politisk plattform. Att en sådan behövs torde det inte råda några tvivel om. Frågan är bara hur den ska se ut. Jag delar hans uppfattning att Mona Sahlin ärvde ett parti som förlorat sin Berättelse och att den tagits över av Alliansen och då främst av moderaterna. Men inte heller detta idag statsbärande m-parti har någon egen berättelse. Det har nu gått så långt att även borgerligt sinnade tidningar efterlyser visioner från den politiska borgerligheten. Så här skriver t ex Helsingborgs Dagblads politiske chefredaktör Sven-Åke Olofsson i dagens ledare: “Pensionärerna väntar på återställare till exempel. Det finns stora behov av satsningar på infrastruktur. Dessutom tillkommer en anständighetsdimension i politiken, bland annat en solidaritetstanke gentemot grupper som halkar efter i 2-000-talets olika systemförändringar. Här krävs betydligt mer än jobbskatteavdrag. Om detta måste dt också talas.”

 

Som socialdemokrat skulle jag inte kunna uttrycka det bättre själv. Och eftersom nu ovedersägliga och bistra fakta föreligger om tillståndet i Sverige, så är ju socialdemokratins bästa tid att nu ta tag i de verkliga samhällsproblemen och utifrån dessa skapa sin berättelse.

 

Efter att ha inlett sin betraktelse med ett par intressanta noteringar om vilka egenskaper som krävs för att bli partiledare - ganska okontroversiella - men inte desto mindre beaktansvärda sådana, så återfaller Ljunggren i anpassningsfållan och idisslandet om medelklassens betydelse för valutgången.
“Trovärdighet gick före visionär kraft“, i Mona Sahlins politiska budskap i valrörelsen, hävdar Ljunggren. Detta påstående är något motsägelsefullt, eftersom det socialdemokratiska valbudskapets största problem med all sannolikhet var att det för väljarna framstod som oklart.
Socialdemokratin har under en följd av val fört en politik som i mycket hög grad bestått i en anpassning i marknadsliberal riktning. Det var bl a en socialdemokratisk regering som lade fast den ekonomiska doktrin där inflationsmålet är övergripande sysselsättningsmålet, och som tillåtit de avregleringar och privatiseringar som förklarar en hel del av dagens problem i form av ökande klyftor och orättvisor.

 

Att fortsätta på en redan beträdd marknadsliberal linje kan knappast kallas som förnyelse. Nej, i själva verket återfinns de socialdemokratiska förnyarna bland den grupp som förespråkar ett nytt vägval, en väg där jämlikhet och rättvisa åter sätts i högsätet, givetvis med iakttagande av samma ekonomiska ansvar som alltid präglat socialdemokratisk regeringspolitik. Med andra ord tillväxt står inte i någon som helst motsättning till en solidariskt finansierad och fördelad välfärd.




Eller så är det precis tvärtom: Det är tack vare det värdeskapande som sker i den kunskapsintensiva tjänstesektorn som det fortfarande går att ha kvar tillverkningsindustri i Sverige.

Det går att bygga men framförallt designa t.ex. lastbilar i Sverige. Vad tror du de svenska industriarbetarna hade varit utan de svenska ingenjörerna?

Men oavsett om du sätter vagnen före hästen eller inte. Vad är det i den politik som du anser att S ska stå för som gynnar industriarbetarna?

För det här citatet

“En industriprodukt är allt mindre en “produkt” och allt mer en bärare av värdeskapande “tjänster”. Det innebär att varje industrianställd idag sysselsätterdubbelt så många i tjänstesektorn som för 35 år sedan. Närmare 200 000 av de anställda i den kunskapsintensiva tjänstesektorn kan gå till jobbet varje dag tack vare att industrin efterfrågar deras tjänster.”

använde du väl för att betyder något för hur du tycker att S politik ska se ut.

Ska S ge vissa grupper av arbetare skattelättnader? Att höja deras löner är ganska svårt för de arbetar i konkurrensutsatta företag, men skattelättnader kanske skulle gå att ge.

Ett exempel känner jag till: S vill att skattebetalarna och inte de försäkrade ska finansiera A-kassan.

PS.
Citatet betyder ingenting speciellt egentligen, inget mer än att maskiner och underleverantörer i låglöneländer gör mer av tillverkningen. Medan konstruktion, design, marknadsföring, utbildning och mycket, mycket annat som skapar värde i produkten fortfarande görs i Sverige av människor.



Bengt Silfverstrand: Det finns ingen motsättning i resonemanget om industrins resp. tjänstsekorns betydelse. Kvar står faktum att allt som kan knytas till ett bestående industrisamhälle i vid bemärkelse. Nej, S ska inte vara lika illusionslöst som borgerligheten som uppenbarligen bara har jobbskatteavdrag och skattesubventioner till redan välbeställda som politiskt bagage.
Många är de partikamrater som får en ordentlig skopa i den här bloggen...


Bengt Silfverstrand: Om skopor är att se verkligheten i vitögat, så behövs uppenbarligen en hel del sådana...
Du inleder din drapa med att avfärda tanken på två linjer i partiet. Och fortsätter sedan till texts ända med att rista samma tudelning i sten.

Du illustrerar just det som skulle kunna sammanfatta partiets och socialdemokratins kris, oförmågan att tänka utanför boxen, pröva andra tankar än de redan färdigtänkta, se var dagens samhälle visar sina problem och pröva de politiska alternativen mot dessa utan att låsa sig i de färdigstöpta lösningarna. Det är det som menas med att pröva dagens problem mot grundvalarna om frihet, jämlikhet och broderskap. De gamla lösningarna är inte den nödvändiga förnyelsen. De gamala lösningarna har dredan visat sig odugliga. Det visste Per Albin, det visste Tage Erlander, Wigforss och Sträng. Därför åstadkom vi också världens mest framgångsrika sammhällsreformering. Inte konservering som verkar vara dagens svar.


Bengt Silfverstrand: Det är märkligt att du måste misstänkliggöra och ijufrågasätta allt som inte stämmer överens med din egen syn på tillvaron. Jag har utifrån den faktiska verkligheten konstaterat att det var en socialdemokratisk regering som satte nuvarande hård och särskilt i lågkonjunktur stelbenta budgetdisciplin i sjön.

En uppmjukning av denna, bl a med ett sysselsättningsmål som likställs med inflationsmålet skulle möjliggöra en smidigare användning av den ekonomiska politiken i konjunkturlägen där en expansivare ekonomisk politik krävs. Jag kan
likaledes konstatera att de förslag som de s k förnyarna presenterar i själva verket är en anslutning till den politik som lett fram till nuvarande orättvisor. Det handlar ingalunda om några gamla lösningar att komma till rätt med ojämlikheten på skolområdet, den snedvridna skattepolitiken, utslagningen på arbetsmarknaden etc. Det handlar bara om att använda de instrument som står till buds på ett mera offensivt sätt och instrumenten är i huvudsak den ekonomiska politiken och som ett komplement arbetsmarknadspolitiken. Om konservering ska användas i sammanhangt så är det att fortsätta på den redan beträdda nyliberala vägen.
Man ska akta sig för att låta analytiska instrument som exempelvis "förnyare - traditionalist" bli verklighetsbilden. Vi använder etiketter av den typen för att försöka förstå en komplex materia.
Och i det här fallet är det uppenbart att det inte är två lag som spelar mot varandra, utan att alla har tendenser av bägge inom sig.

Har skrivit lite om dualismens förföriska karaktär på:
http://www.ljunggren.com/?p=457

Men att vi inte kan klara oss utan begreppsparet visar du ju själv när du raskt går vidare med att inrätta analysinstrumentet "anpassning".

Tror du har rätt när du beskriver socialdemokratin som anpasslig. Det är exakt där som partiet skiljer ut sig från vänstern, ta kommunisterna, de körde länge huvudet i väggen och vägrade erkänna att planekonomi inte funkade, att Sovjet var ett skitprojekt, att svenska folket inte ville ha deras politik.

Valresultatet blev därefter.

(Möjligtvis kan man säga att den ende kommunisten som fattade att så kan man inte göra var Lenin. Han hade en anpasslig förmåga som gick utöver det vanliga....historien hade kanske sett annorlunda ut om han fått fullfölja NEP och Bucharins reformer segrat, alltså anpassningen till den ryska befolkningen som modell istället för kollektiviseringarna som INTE var anpassliga....men det är överkurs)

Socialdemokrater som Branting (vi har alla sett bilden på Branting med hatten i handen inför kungen V-Gurra...) anpassade sig till parlamentarismen och den liberala uppfinningen med allmän rösträtt inom ramarna för en representativ demokrati. Och man bemäktigade sig den borgerliga staten.

Per Albin anpassade sig skickligt såväl inrikespolitiskt som utrikespolitiskt. Erlander satt på Harpsund med kapitalisterna och gjorde upp, Palme gick förvisso in i sjuttiotalet med röda fanor fladdrande, men kom ganska snart att krypa in mot mitten, och resten är historia.

Socialdemokratin har nu suttit i cockpit i ett par decennier utan kartor och istället kört på instrumenten, som fokuserat på räknenissesiffror.

(Om ett inflationsinstrument kopplas upp tror jag inte det blir mycket bättre. Idén verkar vara, att eftersom det blir inflationstendenser vid full sysselsättning kan full sysselsättning åstadkommas genom att inflation framkallas.....)

Men observera att mitt i anpassningen har socialdemokratin också varit våghalsig och genomfört reformer som i allmänhet blivit lyckade och framkallat såväl fördelningspolitiska fördelar som tillväxtvänliga effekter. Socialdemorkatin har valt sina strider, inte pangat på allt som rört sig.

Det är också det jag menar med min kritik mot trovärdighetslinjen i valet. Det var förvisso nödvändigt, men borde ha kombinerats med ett framtidsprojekt. Att så inte skedde beror antingen på att det fanns där men inte blev artikulerat, eller att socialdemokratin faktiskt inte är eniga om vad som ska göras framöver - finns det en väg fram, eller är det en väg tillbaka som gäller?

Jag tror att allt nu ska diskuteras inom socialdemokratin. Även detta, trots att partikongresserna avslagit den linjen gång på gång.

Och om det nu är så att någon vill att socialdemorkatin -för att ta ett exempel som du försiktigt stryker vid utan att våga tala ur skägget - ska fimpa friskoleexperimentet och åter hänvisa till "rött-tegelhus-för alla"-modellen, med betygsfrihet, mängdlära, empatiträning och fredsfostran etc, så säg det då. Tydlighet är bra i diskussion!

Själv tror jag att socialdemokratin även framöver ska försöka se världen sådan den är och inte ideologiskt.


Bengt Silfverstrand: Jag delar din uppfattning att man ska vara försiktig med att sätta etiketter på åsikter och politiska linjer. Men det torde ändå vara ganska tydligt att en del av dem som gärna vill framträda som förnyare i praktiken förordar en politik som förflyttat sig högerut under ett antal år. Lika klart torde det vara att åtminstone delar av den socialdemokratiska valförlusten beror på oklarheter i budskapet och svårigheter för många väljare att kunna skilja det rödgröna alternativet för det borgerliga.

Ett framtidsprojekt modell (s) går mycket väl att formulera som att en tillväxt som i högre grad beaktar livsmiljöns krav i huudsak inriktas på att förstärka välfärden inom påtagliga bristområden och satsning på infrastruktur för att ta några exempel.

Nej, jag vill ingalunda förbjuda friskolorna. Men det vore sannolikt en socialdemokratisk framgångslinje att våga vara lika rakryggad och realistiska som våra nordiska grannar och bara medge skattepengar till friskolor som drivs på non-profitbasis.

Din avslutande mening är sedan ytterst motsägelsefull. Om världen nu är som den är, och visar på ökad ojämlikhet inom en rad omrpden, varför ska socialdemokratin då inte våga använda sina ideologiska instrument för att minska ojämlikheten?
Det blev ett blogg inlägg på temat ovan:
http://www.ljunggren.com/?p=459



Bengt Silfverstrand: Ok. Jag läser med intresse.
OM du ser världen ideologiskt så innebär det att du exempelvis med jämlikhet låser fast dig vid att det är avståndet från en längst ner och längst upp som är det viktiga, oavsett vilka konsekvenser ett sådant resonemang för med sig.
Om en holländsk miljardär flyttar in i Höganäs kommer en ideologisk socialdemokrat att tänka "Fy! Nu ökar ojämlikheten". Den verklighetsintresserade kommer att säga "Fint, mer skattepengar, äntligen kan vi göra den där satsningen på lärarnas fortbildning".

Du säger att förnyarna gått högerut med socialdemokraitn.
Det är nog helt riktigt. Det började med den bristande entusiasmen för löntagarfonderna, eller övergivandet av planerna på att ha ett enda bryggeri för hela Sverige.

Dessutom gav man med sig när det gällde parabolantenner, reklam-TV och upphandlingar av offentliga tjänster. Socialdemokratin tillät kräftförsäljning året om, tog bort presenningarna från folkölen på söndagarna samt vidhöll sina diplomatiska förbindelser med forna Sovjet trots att de gick, förlåt föll, åt höger, liksom med Kina som gick, förlåt tog ett språng, åt höger.

Och allra mest: socialdemokraterna följde väljarna som gick åt höger, eftersom höger i Sverige blivit liktydigt med frihet, individualism och försvagad kollektivistisk berättelse.


Bengt Silfverstrand: Din verklighetsbeskrivning har onekligen en del luckor. Om socialdemokratin emellertid skulle uppge sin ideologi med jämlikhetsperspektivet som bärande kraft, ja då vore partiet överflödigt. Men socialdemokratins styrka ligger i att kunna kombinera tillväxt med någorlunda rättvis fördelning.

Om en miljardär flyttar till Höganäs, så säger jag som socialdemokrat. Oh, vad bra givetvis under förutsättning att han betalar skatt efter bärkraft. Vi har mycket goda exempel på detta här i kommunen. Det bästa är kanske Bamsetecknaren Rune Andréasson, en man som tjänade stora pengar, men samtidigt satte en stolthet i att betala skatt.

Bristande entusiasm för löntagarfonder är verkligen inget bra exempel. Frågan är marginell men jag hävdar att den kunde fått ett annat förlopp, om vi när det begav sig knutit upp folkpartiet, som också hade en hand ganska djupt nere i syltburken, då det begav sig. Inte heller uppgivande av tankarna på bryggerimonopol kan betraktas som högervridning av något allvarligare slag.

Partiets drift, närmast vind för våg, när det gäller välfärdstjänsterna och deras organisation är däremot klara exempel på vankelmod åt höger. Här har lustigt nog SF i Danmark utarbetat en linje som kunde vara socialdemokratins. Där vill man satsa målmedvetet på offentliga välfärdstjänsterna med betoningen satsa på! Inte nöja sig med att kritisera privatiseringarna. De exempel å uppgivandet av gamla fördomar mot folköl, parabolantenner etc. tycker jag inte är några särskilt bärande exempel på högervridning, och om de lutar åt höger, så kan jag mfl vänstersocialdemokrater väl leva med dessa. Och vad gäller kollektiv så är den bästa definitionen på detta individer i samverkan. Det finns utrymme både för individualism och en starka solidarisk gemenskap i det svenska samhället. Och eftersom det är solidaritetslänken som brustit, så är det den som behöver förstärkas. Ännu fler tandkrämssorter och ännu mer såpa och ytlighet gör knappast någon lyckligare.
Vad innebär egentligen att "betala skatt efter bärkraft"?
Om någon tjänar nittontusen är dess "bärkraft" att leva på 13000 kronor efter skatt? Medan någon som tjänar 40000 har "bärkraft" att leva på kanske 25000? Varför har inte alla samma bärkraft?
Skatt efter bärkraft borde vara att alla har lika mycket att leva av efter att skatt dragits. I annat fall är det bara ett löjligt uttryck som misslyckat försöker förklara varför skattesatserna ska se ut på ett visst sätt.


Bengt Silfverstrand: Så bokstavligt kan man naturligtvis inte tolka begreppet skatt efter bärkraft. Bara i en totalitär stat skulle ett system där alla hade lika mycket att leva av efter skatt vara möjligt, men sådana samhällen existerar som bekant inte. Och i de samhällen som kallar sig rent socialistisk, t ex Kina, där är klyftorna större än i många borgerligt styrda länder.

Nej, skatt efter bärkraft innebär i praktiken att vi har ett progressivt skattesystem där välbeställda betalar en större del av sin lön i skatt än mindre bemedlade.
Bengt, jag är ledsen för att jag formulerade mig hårt och klumpigt. Men det jag reagerade på att du snabbt återföll i det som du initialt kritiserade. Kategoritänkandet.

Och det jag menade är väl att jag saknar är en anlays av dagens samhälle som inte består av en inspektion och stämpling a la Disneys tomteverkstad. Det stannar upp.
Jag menar å ena sidan har vi under de sista 10 åren haft en osannolik välståndsutjämning i den över halvan av befolkningen. I början på seklet så räknade andelen välstående och mycket välstående ca 15% av befolkingen, 2009 så omfattade de över 50%. Å andra sidan så har andelen under fattigdomsstrecket legat ganska jämt kring 10%, men deras relativa fattigdom har ökat.

Vi lever i en ojämlikhetens tid då den överväldigande delen av befolkningen har fått det mycket bättre. Det är en verklighet som (s) inte kunnat hantera, vi har saknat en berättelse, som det så vackert heter, för vår samtid. I det perspektivet så blir återreglering och förstatligande en återgång som saknar framgångsevidens.

Jag är inte så tvärsäker på vad som skall till. Men jag är envetet övertygad om att vi måste ta utgångspunkt i verkligheten som den ser ut. Och inte i den verlkighet som passar den ena eller andra kategoriseringen av motståndaren.


Bengt Silfverstrand: No hard feelings! Men hur är det med läsförståelsen, Anders! Jag har sannerligen inte återfallit i något kategoritänkande. Tvärtom har jag ju försökt nyansera den slentriansmässiga kategoriseringen av socialdemokrater i förnyare resp. traditionalister. Visst finns det s-folk som drömmer om gamla tider och inbillar sig att ett fullständigt återtåg är möjligt. Men lika visst är att de som kallar sig för förnyare i själva verket vill att socialdemokratin ska fortsätta att anpassa sig i ännu mer marknadsliberal riktning, trots att detta är precis vad vi gjort under åtminstone två decennier.

Nu erkänner du plötsligt att vi lever i ojämlikhetens tid och tycks nöja dig med detta. Visst måste socialdemokratin skaffa sig en berättelse och den ska då, återigen, inte handlar om en total återreglering eller ett förstatligande för förstatligandets egen skull.

Men då dagens verklighet handlar om massarbetslöset, växande klass- och maktklyftor, en fiknanskapitalism som löper amok och miljö- och resursfrpgor som utmanar den industriella civilisationen och välfärden, så kan det, om partiet ska överleva som samhällsomdanande kraft, inte få handlar om ytterligare anpassningar till ett system där marknaden alltjämnt ska vara allenarådande och politikerna lydigt anpassa sig.

Socialdemokratin ska inte köpa den nyliberala idén om "historiens slut" och acceptera den ekonomiska liberalismens och marknadssamhällets definitiva seger. Färdriktningen måste gå åt andra hållet. Socialdemokratin måste förnya sin kritik av kapitalismen, argumentera kraftfullt för politikens förträde och för en ny blandekonomisk modell.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar.

FÖRNAMN

EFTERNAMN

E-POSTADRESS (valfritt, publiceras ej)

WEBBADRESS (valfritt)


KOMMENTAR PÅ INLÄGGET




Regler för kommentarer

I den här bloggen eftersträvar vi en öppen debatt och välkomnar kommentarer. Men vi vill att tonen där vi tilltalar varandra är artig och att det som lyfts fram hör till ämnet för det inlägg som kommenteras.

Kommentarer som bryter mot följande punkter tas bort:
  • ej undertecknade med förnamn och efternamn
  • kränker andra personer eller utmålar dem som brottsliga
  • är rasistiska, homofobiska, sexistiska eller diskriminerande
  • innebär brott mot tystnadsplikten
  • uppmanar till brott eller annat som bryter mot lagen
Observera även att kommentarer med länkar till webbsidor innehållande något av ovanstående, inte är tillåtet, såvida det inte är av stor vikt i sammanhanget.

Din kommentar kan även bli borttaget om:
  • du använder hundratals utropstecken eller nonsensord
  • vi misstänker att skribenten inte använder sitt eget namn
Ägaren till respektive hemsida har dock rätt att, utöver dessa regler, själv avgöra vilka kommentarer som skall finnas i bloggen. Upprepade brott mot dessa regler kan innebära att du spärras från att kommentera i bloggen på hemsidan.

När en kommentar görs loggas IP-adress samt tidpunkten när kommentaren gjordes, vilket gör det möjligt att ta reda på från vilken dator kommentaren härstammar ifrån. Alla kommentarer som bryter mot svensk lag rapporteras till polis och Internetleverantör, vilket kan medföra fängelse och/eller böter samt att Internetleverantören stänger ner Internetuppkopplingen för personen som gjort kommentaren.


Se S-filmklipp med socialdemokrater
Laddar filmer...
VILL DU SE FLER S-KLIPP? BESÖK YOUTUBE.COM