Tidigare utrikesministern Jan Eliassons debattartikel i Aftonbladet igår tycks ha framkallat glädjerus, ja på en del håll rentav hybris. Låt mig först deklarera att artikeln har många förtjänster, den främsta kanske att Eliasson så klart fjärmar sig från alla de domedagsprofeter - flera tyvärr s-märkta - som framträtt i media och på nätet på sistone. Vi måste sluta med självplågeriet och hämta energi och kraft från våra rötter är hans huvudbudskap. Befriande är också hans skrivningar om att en politik för tillväxt väl går att förena med en politik för solidaritet. ”Ekonomisk rättvisa, jämlikhet och en väl fungerande offentlig sektor säkrar tillväxt och ekonomisk effektivitet, vilket visats i flera studier på senare tid”, vilket även en del bloggande socialdemokrater behöver upplysas om. Med Eliassons bakgrund är det förstås naturligt och förtjänstfullt att han också för in det internationella perspektivet i politiken, något som partiet försummade under valrörelsen.

Men tydligare än så blir tyvärr inte Eliasson om vilken väg socialdemokratin ska välja för att återta initiativet och inflytandet i svensk politik. En som ger klarare vägledning är emellertid en forskare (det kanske var honom Eliasson syftade på - min anm.), professorn i sociologi vid Umeå universitet, Stefan Svallfors. Svallfors har sedan början av 80-talet följt svenskarnas inställning till välfärdsstaten. Den senaste undersökningen genomfördes i våras. Den visar med ännu större tydlighet än de närmaste föregående undersökningarna att kollektiv finansiering av socialförsäkringarna får ökat stöd i befolkningen. Dessutom är misstänksamheten om att bidrag och tjänster missbrukas - att det fuskas och snyltas i välfärdsstaten - mindre än någonsin tidigare.

”Socialdemokraterna förlorade - den socialdemokratiska välfärdsstaten vann" - skriver Svallfors, som han själv säger, lite tillspetsat. Men hans sakliga redovisning ger ett synnerligen starkt stöd för att välfärdsfrågor även framöver kan bli valvinnare. Bland flera myter avslöjar Svallfors undersökningar ytterligare en nämligen - att medelklassen inte längre attraheras av en solidarisk finansiering av välfärdens kärnfrågor som skola, vård och omsorg. Han avfärdar PR-konsulternas prat om att arbetarna blir mer lika tjänstemännen. Det förhåller sig precis tvärtom. Det är tjänstemännen som närmar sig arbetarnas åsikter. Framförallt gäller det socialförsäkringarna. ”De högre tjänstemännen och företagarna är nu inte lika intresserade av privata försäkringar och sänkta skatter. I stället väljer man i allt större utsträckning kollektiva
lösningar." Det verkliga problemet i valrörelsen, menar Svallfors på grundval av sitt väldokumenterade underlag, vara att väljarna helt enkelt inte såg några större skillnader mellan de politiska blocken ifråga om välfärdspolitiken. Moderaternas verbala bekännelser till välfärdsstaten var en viktig förklaring till detta.
”När valundersökarna frågar om vilka som var de viktigaste frågorna när de valde parti tappar de välfärdsstatliga frågorna mark. Det betyder inte att de i sig blivit mindre viktiga för svenskarna. Men om man inte tycker att det är några större skillnader mellan partierna i dessa frågor kan man ju lika gärna låta andra frågor fälla avgörandet när röstsedeln ska lämnas. Till exempel frågor kring utbildning och skola, där socialdemokraternas förtroende är lågt. Eller sysselsättning, där man helt tappat det försteg man hade fram till nittiotalet."

Moderaternas manövrar har fått god hjälp av socialdemokraternas handfallenhet, konstaterar Svallfors vidare. ”När man i valrörelsen - alltför sent - kom att prata om socialförsäkringens uppluckring formulerades detta ofta som en fråga om att ”vi som är friska och har jobb ska visa solidaritet med ”dom” som är sjuka och arbetslösa. Men vi är ju alla potentiellt sjuka och många av oss är potentiellt arbetslösa Stora grupper i medelklassen står idag bara en svårare sjukdom eller arbetslöshetsperiod ifrån en personlig katastrof , när huset måste säljas och familjeekonomin kapsejsar."

Svallfors avslutar sin artikel med rubriken ”Välfärdsstaten segrade” i Efter Arbetet nr. 1/2011 - www.efterarbetet.se

 sålunda: ”En politik som kopplar ihop medelklassens rädsla att falla med intressena hos de sjuka och arbetslösa har goda förutsättningar att bli framgångsrik. Men då krävs att man formulerar den just som en politik för hela samhället, där en väl fungerade socialförsäkring är en förutsättning för ett modernt riskutsatt arbetsliv."

En stark profilering på välfärdsfrågorna med koppling till arbetslivet och där 
skatterna klarare knyts till vilka nyttigheter de ska finansiera har goda
förutsättningar att vända den politiska utvecklingen och återge socialdemokratin styrka och inflytande i svensk politik.