Socialdemokratin måste förnya sig och ompröva sin politik skallar nu 
ropen från några av socialdemokratins mest hängivna epigoner (eftersägare). Och som alla auktoritetsbundna personer med viss oförmåga att tänka själv brukar göra, så åberopas nu något man kallar för Monas “råärlighet.” Men hallå alla ni som gillar denna “råärlighet.” Om det är “råärligt” att efter ett val tala om vad man egentligen tycker, vad ska man då kalla det budskap som den efter valet “råärlige” i diametral motsats därtíll förkunnade före valet?

För att ytterligare understryka motsägelsen, så kan vi konstatera att Mona Sahlin kom upp i varv, gick hem i stugorna och hade bett i valdebatten, först när hon i valrörelsens slutskede började tydliggöra och profilera ett klarare socialdemokratiskt budskap.
Om sålunda “råärlighetens” proselyter menar allvar med sin uppslutning kring Mona Sahlins bekännelser efter valet, så har de samtidigt anslutit sig till tanken att socialdemokratiska partiledare inte ska bry sig om vad medlemmarna och stora delar av väljarkåren tycker. En i och för sig häpnadsväckande, men inte desto mindre fullt logisk slutsats.

Frågan blir därför vem och vilka som är i otakt med tiden. De som föredrar en arbetslinje och en rumphuggen a-kassa och en skattepolitik, som har starka likheter med borgerligheten, eller de som menar att det inte går att lösrycka skattepolitiken från den välfärdspolitik som svenska folket fortfarande vill ska finansieras gemensamt med skatter och att dessa skatter ska tas ut efter bärkraft?
I dagarna har alla vi som fortfarande tror på välfärdsstaten och att dess förmåner ska betalas gemensamt med skatter fått ett nytt gediget vetenskapligt underlag att luta oss mot. Det är sociologen Stefan Svallfors som bara någon dag efter Mona Sahlins s k linjetal presenterade en undersökning om den svenska allmänhetens inställning till välfärdsstaten och dess finansiering
Undersökningen visar att svenska folket ännu starkare idag, 2010, än tidigare, 2002, omfattar socialdemokratiska åsikter olm skatter och om hur skola, vård och omsorg ska bedrivas.  En stor majoritet, runt tre fjärdedelar, är beredd att betala högre skatt för en bättre vård, äldreomsorg, skola och
sysselsättningspolitik, och att de allra flesta är motståndare till privatisering på dessa områden.

Sent ska syndarna vakna, men nu har utarmningen av den svenska skolan, som en konsekvens av privatiseringarna och den lössläppta och okontrollerade expansionen av antalet friskolor, också börjat få borgerliga krönikörer att få kalla fötter.
I dagens Helsingborgs Dagblad skriver t ex ledarskribenten Lotta Hördin bl a följande:
“Tuta och kör tycks regeringen ha resonerat när det gäller bilprovningen. Och också inom andra områden. Men man borde varit bra mycket skickligare på att föruse och förebygga de problem som uppstår i spåren på till exempel avreglerad utbildning och läkemedelsförsäljning. Dags att ta lärdom.”
Senkomna erkännanden förvisso, men ord i rättan tid.

Är det någon som sett herrar Nordström, Anderssönerna, Damberg mfl tagit 
några som helst intryck av en utveckling på privatiserings-och avregleringsområdet 
som gått alldeles käpprätt åt skogen. Dessbättre kommer nu, om än sent på dagen, motreaktionerna från flera håll

I dagarna utkommer t ex. Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete vid 
Malmö Högskola medboken “Välfärdsmyter” i vilken han bl a
konstaterar att det är hög tid att välfärden befrias från det inbillade finansieringsproblemet. Endast då kan vi
återta visionen om framtiden, återta det politiska initiativet. Ankarloo  
har fog för sina slutsatser och bygger dessa på bl a följande fakta:
Antalet över 85 år kommer att öka med 67 procent mellan år 2020 och 2040
varnar Sveriges kommuner och landsting och Borgkommissionen. Detta påstås 
driva på de offentliga kostnaderna och framtvinga chockhöjningar av skatten till
42 kronor per 100-lapp. Men under perioden 1990-2009 ökade antalet över 85  
år också med just 67 Procent. Då minskade antalet arbetade timmar i  
ekonomin.  Ändå sjönk skattekvoten Med motsvarande 8 procentenheter av BNP eller 256 miljarder kronor idag. Statens
bruttoskuld minskade med 20 procentenheter av BNP, cirka 640 miljarder under perioden. Den offentliga sektorns utgifter minskade med 10 procentenheter
relativt BNP. Och det är långt ifrån larmrapporterna om “ålderschocken.”
Ankarloo konstaterar på detta gedigna underlag at finansieringsproblemets 
inflytande inte bror på dess verklighetsförankring utan på dess dramaturgi. Den
börjar med larmism för att skapa panik.

Det finns anledning att återkomma till  denna sågning av ett antal 
välfärdsmyter.  Den här bloggen kan avslutas med konstaterandet att 
det utifrån verkligheten definitivt  inte finns något större behov av att anpassa och ompröva den socialdemokratiska politiken
högerut. Tvärtom finns det nu en mycket god jordmån för att åter 
bedriva socialdemokratisk välfärdspolitik.