Jag tillhörde dem som i vid tillfället i styrelsen för Socialdemokraterna i Skåne aktivt stödde valet av Mona Sahlin till partiledare. Hon var förvisso i den rådande situationen det enda gångbara alternativen, men hade obestridligen många goda talanger för uppdraget. Stryktåligheten, och förmågan att resa sig även efter svåra motgångar var en av dem, och av oskattbart värde för en politiker. Jag har heller aldrig tillhört dem som tagit särskilt starkt intryck av kritiken från vänster, från dem som placerat Mona i
högerfållan.  Men efter att ha avlyssnat Monas tal till det socialdemokratiska förtroenderådet i lördags, så måste jag ge Monas många fackliga och politiska kritiker i viss mån rätt.

Mona Sahlins avskedstal hade närmast karaktären av den grekiska mytologins hjälte Odysseus fjättrad vid masten och kryssande mellan Skylla och Charybdis. En socialdemokratisk irrfärd, där sammanstötningen mellan den högra klippkanten inte kunde undvikas.
Om Mona Sahlin i den valrörelse, där hon ändå gjorde en stark insats, egentligen inte trodde på den politik hon förde till torgs, ja då har hon genom en unik skådespelarkonst väl kvalificerat sig till en framtid på teaterns tiljor.

Det är självfallet lätt att vara efterklok och nu förkasta det rödgröna samarbetet.
När man hemfaller åt den typen av lättköpt kritik, så måste man å andra sidan också fundera en stund över hur de massmediala dvärgalåtarna hade ljudit om socialdemokraterna velat vara sig själv nog eller inskränkt sig till att samarbeta med miljöpartiet. Vi hade från första till sista stund i hela valrörelsen
förföljts med högljudda krav på att presentera ett trovärdigt vänsteralliansalternativ till högeralliansen.

När Mona Sahlin sedan ställer arbetslinjen i något slags motsatsställning till ett värnande om helheten inkluderande samhällets svagare grupper (Är kraven på att ALLA SKA MED redan glömda?) och excellerar i självklarheter som att det måste löna sig att arbeta, så gör hon det synnerligen enkelt för sig. Och när hon t o m går så långt så att hon ställer arbetslinjen mot den bidragslinje som i borgerlig tappning omfattar hela socialförsäkringssystemet, då hänger hon sig åt en rent borgerliga tongångar.  Därför har Lena Mellin i Aftonbladet (det är inte ofta jag delar hennes uppfattningar) helt rätt när hon tycker att Mona Sahlin lät som en moderat.

Om vi i en situation där klyftorna i det svenska samhället ökar markant och att det nu i breda kretsar också börjar uttryckas oro över en växande barnfattigdom, ja då måste vän av en i vid bemärkelse humanitär ordning fråga sig om det bara är för
dem som begåvats med jobbskatteavdrag det ska löna sig att arbeta, eller snarare att leva. Och är Mona Sahlins råd till efterträdaren att socialdemokratin härmed ska ge upp löftet att samma lön ska ha samma skatt oavsett om den intjänats genom lön idag eller uppskjuten lön, d v s pension.
Det är mot den här bakgrunden beklagligt att Mona Sahlin överlämnar en såphal stafettpinne till sin efterträdare.

Ett klarare socialdemokratiskt budskap framfördes dessbättre i lördagens Ekointervju med Morgan Johansson där denne bl glasklart slår fast att socialdemokratisk välfärdspolitik aldrig kan genomföras med borgerlig skattepolitik. En annan av Morgan Johanssons förtjänster är att han vidgat debatten om individens frihet och möjligheter att kunna förverkliga sina s k livsprojekt till att inte bara handla om ekonomisk frihet typ missriktade avdrag för hushållsnära tjänster, utan också måste omfatta en reformering av arbetstiden. Lägger vi därtill behoven av en ny offensiv på arbetsmiljöområdet, så framstår det som både fullt möjligt och i högsta grad eftersträvansvärt att utforma en kraftfull socialdemokratisk arbetslinje utan att hemfalla till ängslig anpassning till borgerliga lösningar.