|
Det som får Olofsson att hylla Sahlin är hennes konstaterande ”Vi är arbetarrörelsen som ratades av dem som har ett jobb.” . Bakgrunden är Mona Sahlins tal inför LO:s representantskap, där hon bl a påpekade att (s) inte bara kan tala till ”den mycket viktiga minoritet” av svenska folket som är arbetslös eller har sjuk- och aktivitetsersättning om partiet vill ha en majoritet av väljarna." Nej, det ska gudarna veta, och om det förhåller sig på det sättet, så bär partiledningen det yttersta ansvaret för detta. Man har då misslyckats med det som under hela partiets historia har varit grundläggande för socialdemokratin, nämligen att stå för en politik som inkluderar allt ifrån låglönearbetare till relativt välbeställd medelklass.
Socialdemokraterna tog i 2006 års valrörelse alltför lätt på arbetslösheten då inte minst Göran Persson hävdade att sysselsättningsproblemet skulle konjunkturuppgången lösa utan behov av några arbetsmarknadspolitiska stimulanser. Det kan vara bra att ha detta i huvudet, d v s tron på att marknaden skulle lösa ett klassiskt problem, när vi nu hör rö(s)ter som hävdar att socialdemokratin förlorat på en förment vänsterpolitik.
En av de få analytiker som gått på djupet i ett försök att analyser den socialdemokratiska tillbakagången i väljarkåren är Magnus Åsblad, Han konstaterar i sin analys i Dagens Arena – bl att de flesta förklaringar till socialdemokratins valnederlag som förts fram är kortsiktiga. ”De fokuserar på hur valrörelsen har bedrivits, på personer, mediebevakningen eller händelser under den senaste mandatperioden, som finanskrisen. Men alla som tar sig tid att höja blicken ser att (s) långsamt tappat stöd i väljarkåren i mer än tjugo års tid.” Bortsett från valet 1994 har (S) de senaste tjugo åren i varje val fått under 40 procent av rösterna. Med detta kristallklara och sakligt väl underbyggda konstaterande i botten, så kan vi till att börja med slå ”Socialdemokratin har misslyckats i sina egna paradgrenar. Problemet för partiet handlar om ojämlikhet och jobb”, slår Magnus Åsblad
Stefan Svallfors vid Umeå universitet har undersökt svenskarnas attityder till välfärdsstaten sedan början av 1980-talet. Den senaste undersökningen har några år på nacken, men enligt honom verkar ändå medborgarnas stöd för den svenska välfärdsmodellen solitt – med ett undantag – sysselsättningspolitiken. "Den segment av befolkningen som (s) historiskt har sökt sitt stöd hos har blivit allt mer heterogent.. Undersköterskan, butiksbiträdet eller timvikarien lever i allt mindre utsträckning i samma värld som civilingenjören, datateknikern eller apotekaren. När (s) ändå försöker skapa en politik som ska attrahera denna breda koalition av väljare så upplevs den ofta som ”hattig” konstaterar Svallfors.
”Socialdemokraterna har ingen analys av hur arbetslösheten hänger ihop med ekonomiska förändringar i samhället utan anpassar sig i stället till högern”, skriver Åsblad vars avslutande ord i artikeln kan vara värda att citera i sin helhet:
Visst är valanalyser av lite större tyngd och fördjupning som Åsblads välkomna som en motvikt till alla de litanior på temat ”Vi lutade oss för mycket åt vänsterpartiet” som hittills florerat i eftervalsdebatten.
2010-10-24, 11:41 Permalink
Andra bloggar om: Politik Socialdemokraterna Mona sahlin Dagens arena Magnus åsblad Jobben Jämlikhet Göran persson Valet Valanalys Helsingborgs dagblad Sverker gustavsson Stefan svallfors
All right Bengt, du har rätt. Men jag vidhåller mitt linjalresonemang. Klasskillnaderna har förvättarts, och det går ett djupt dike rakt igenom det som borde vara Socialdemokraternas väljarkår om partiet ska ha en chans att återerövra regeringensmakten. Å ena sidan de fattiga, arbetslösa, utförsäkrade samt anställda i osäkra låglöneyrken. Och å andra sidan de relativit välbeställda, som alliansen har "mutat" med stora skattelättnader.
Linjalresonemanget går alltså ut på att en 30 cm lång linjal på ett 100 cm långt bord är för kort. Om du flyttar linjalen till vänster för att få med fattigfolket, så blir det en lucka till höger. Och om du flyttar linjalen till höger för att få med de relativit välbeställda så blir det en ´för stor lucka till vänster. Det behövs en längre linjal, som när längre in i "medelklassen" utan att tappa vare sig socialdemokratins kärnväljare (arbetarna) eller den nya underklassen av människor som är direkt fattiga. Boven i dramat är BEGREPPEN "vänster" och "vänsterpolitik". Vad menas egentligen med dessa begrepp? En politik som de facto gynnar dem som har de lägsta och osäkraste inkomsterna? Eller de yttre attribut, som vanligtvis förknippas med en sådan politik, såsom smattrande röda fanor, krampaktigt fasthållande vid förlegande offentliga monopol, etc. Det borde ju handla om pengarna, inte om symbolerna. Moderaterna har ju t.o.m. stulit en av de främsta symbolerna för vänsterpolitik, nämlingen begreppet "arbetparti". Faktum är dessutom att begreppet "vänster" har kommit att associeras med makten av inte så få nyfattiga. Alla är ju inte ideologiskt skolade. När det gäller de TEKNISKA offentliga monopolen (el, tele och järväg) så har de försvarats med påståendet att de skulle vara "naturliga monopol", exempelfierat med krattorna på hustaken, när varje telefonbolag hade sina egna luftledningar. Vilket var anledningen till att hela telebranschen förstatligades under slutet av 1800-talet. Varför kräver inte ens vänsterpartiet att telebranschen återförstatligas? Däremot ojar man sig väldeliga över avregleringen av tågtrafiken - trots att ny teknik, nya tågledningssystem möjliggör en viss konkurrens även inom järnvägssektorn. De "naturliga monopolen" kommer och går. Den avreglering (bolagisering) av järnvägen som gjordes av den förra socialdemokratiska regeringen gjordes uppenbarligen av klåpare som inte trodde på vad de gjorde. Ett godstågsbolag konkurrerar inte med ett persontågsbolag. Detta gav en resurssplittring utan konkurrenseffekter. Och hur var det med börsintroduktionen av Telia - aktien sjönk som en sten. Men naturligtvis kan inte detta kallas vänstervridning. Utan snarare handlar det om en illa genomförd högervridning (eller åtminstone en illa genomförd verklighetsanpassning). Men DEN vänstervridning (inom det fördelningspolitiska området, arbetsmarknadspolitiken, etc) som hade behövts för att motverka nyfattigdomen har lyst med sin frånvaro både före och efter valet 2006. DEN "vänstervridningen" måste nu genomföras - men utan en yvig vänsterretorik, som skrämmer bort den medelklass, vars förtroende Socialdemokraterna också måste erövra. Det sämsta som kunde hända nu vore ett krig mellan "vänstersossar" och "högersossar". Bägge lägren ha viktiga puzzelbitar för valseger 2014. Bengt Silfverstrand: Ok. Jag kan svälja ditt linjalresonemang, men det står inte i någon motsättning till mina konstateranden att partiets senaste valförluster inte kan skyllas på någon särskild vänstervridning. Det behövs heller ingen yvig vänsterretorik för att inse behovet av en vassare sysselsättningspolitik kombinerad med fördelningspolitiska åtgärder som åter minskar de uppenbara klyftorna i det svenska samhället.
Favorit i repris
http://www.youtube.com/watch?v=nk0UkQsanmQ Efter att ha legat nere ett tag är låten när dom här tjejerna sjuknger om alliansen åter tillbaka
Under perioden 76-82 hade Sverige 4 borgerliga regeringar, så nedgången får man allt räkna 35 år tillbaka, men det stör väl bilden kanske?
Bengt Silfverstrand: Nej, det stör inte det minsta. Den socialdemokratiska nedgången i väljaropinionen är en långsiktig trend som inte har det minsta med någon vänstervridning att göra. Och det var detta som var en av poängerna med mitt inlägg, där för övrigt källan - statistiskt väl underbyggd - åberopades. Att skjuta på budbäraren är också i det här fallet att skjuta bredvid målet.
Men käre Bengt, jag ville bara peka på att det hela nog är ditt fel eftersom kräftgången sammanfaller med ditt inträce i riksdagen ... nej, förlåt jag bara skojar.
Nej men jag menar att vi faktiskt måste gå hela vägen tillbaka till den stora vaktavlösningen, början på 70-talet. Under kraftigt motsstånd från gruvisar som pressades i statliga företag för att finansiera den starka staten och upproriska hemmafruar som demonstrerade mot momsen på mat så kom vårt parti att kapa en del trossar till det folk som vi ville representera. När dessutom den kollosala satsningen på statsbygget krävde allt större del av folks intjänade pengar och deras tid så kom folkrörelsen att gå på knäna. Och det fanns dessutom en kraftig ideologisk motsättning mellan ett vänsteristiskt program och en mer elitär praxis, en rasande iver efter en socialism som stod runt hörnet och en självgod förnöjsamhet över folkhemmets resultat. I den turbulensen smulas ideologin strax samman och blir mer till etiketter och hedersomnämnanden. Därför önskar jag att vi måste gå ända hit i jakten på var s står idag. Det är en epok, ett samhällsbygge som måste utvärderas. Hoppas att jag inte sårat dig alltför allvarligt med detta, så att du kan fortsätta med pianospel, nej visst budbäreri var det visst. Bengt Silfverstrand: Ja, jag känner förstås skulden för tillbakagången tung på mina axlar.... Jag är ganska väl bevandrad i vår historia och har ingående kunnat följa utvecklingen från innerplan under perioden 1974-2002 i riksdagen (var ersättare redan 1974-75 och blev ordinarie ledamot 1976. Någon rasande iver efter socialism har jag inte kunnat märka. I själva verket så försöker ju en del s-märkta kufar fortfarande att frammana en spökbild av vänsterpartiet, vars politiska profil idag närmast kan betecknas som socialdemokratisk på vänsterkanten. Nej, du har verkligen inte sårat mig. I själva verket Mina enda strävan har varit att vidga debatten och se våra opinionsförluster i ett längre perspektiv än vad som omfattas av de två senaste mandadperioderna.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |







