Laila Freivalds och mediadrevet

”Nordiska ambassader attackerade och brända i Libanon ochy Syrien.  Ett tiotal döda i Nigeria och Afghanistan.  Protester i Indonesien.  Kravaller, demonstrationer och en revolt som kan leda till regeringens fall i Pakistan.

Stängda danska ambassader i flera länder i Mellanöstern och Asien.  Bojkottade varor för hundratals miljoner kronor och fara för flera länders medborgare.

I detta läge tvingas den svenska utrikesministern avgå sedan hon medgivit att hon kände till att hennes politiskt sakkunnige Stefan Amér kontaktade webbhotellet Levonline efter att sverigedemokraterna aviserat att de skulle publicera teckningar på profeten Muhammed.”

Så inleder Johan Gärde, fil dr i religionssociologi, verksam vid Notre Dame University, Louaize, Libanon en debattartikel med rubriken ”Freivalds visade kurage”, på Svenska Dagbladets Brännpunkt den 22 mars. I sin polemik mot alla de ”yttrandefrihetsfundamentalister” som i dessa dagar återupptagit något som har starka inslag av ren förföljelse mot  Laila Freivalds, känns Gärdes civilkurage att vägra inordna sig i drevjournalistiken befriande.  ”Jag vill ge Laila Freivalds och UD uppmuntran och beröm för att de hade civilkurage att så snabbt offentligt fördöma sverigedemokraterna och att de agerade skyndsamt i en ytterst svår situation,” skriver han vidare.

Visst blev Laila Freivalds situation till slut ohållbar.  Hennes politiska plattform urholkades till den milda grad att avgångsbeslutet var ofrånkomligt.  Sannolikt hade hon prickats av konsitutionsutskottet, men även denna historia saknar helt proportioner. 

Att Laila Freivalds å sin sida svävade på målet i massmediaframträdanden om vad som egentligen sagts och gjorts med anledning av sverigedemokraternas publicering av Muhammedbilderna är beklagligt.  Ty i sak hade hon rätt.  Som det nu blivit alldeles uppenbart, stod säkerheten om svenska liv och svensk egendom på spel.  Danmark hanterade situationen med Jyllandspostens publicering av sådana bilder synnerligen oskickligt.  Inte minst den danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen klantade till det ordentligt.  Han sitter kvar.  Men Laila Freivalds som insåg faran och handlade därefter fick gå. 

Det mediala efterspelet till hennes avgång är inte mindre vämjeligt.  Flera journalister bl.a.den allvise tyckaren i Aftonbladet, Lena Mellin och  Helsingborgs Dagblads politiske chefredaktör Sven-Åke Olofsson känner sig närmast kränkta över att Göran Persson, den kristna socialdemokratiska Broderskapsrörelsen m fl haft mage att påstå att Laila Freivalds under en längre tid varit utsatt för en kampanj.  Ja, herre min skapare!  Ordet kampanj är faktiskt en förskönad omskrivning av något som bitvis varit en ren ”avrättningsprocess.”

Att Aftonbladet på nyhetsplats släppt alla hämningar när det gäller att komma åt socialdemokratin i allmänhet och socialdemokratiska statsråd i synnerhet understryks ytterligare av en artikel i dagens tidning placerad bredvid en vinklad bild av en blundande Laila Freivalds med den infogade pratbubblan ”Journalister – fy bubblan.”

”Toppmöte – då väljer ministern riksdagen,” lyder rubriken där tf utrikesministern Bosse Ringholm hånas för att han prioriterar riksdagen framför ett sk toppmöte för EU-s utrikesministrar.  Toppmötet består huvudsakligen av en gemensam middag.  Om Ringholm nu i stället hade valt att åka till Bryssel framför att svara på frågor i riksdagen hade den mediala dvärgalåten över honom troligen i stället blivit: ”Ringholm föredrar en middag i Bryssel framför att svara på frågor i riksdagen.”

Det ligger förvisso i sakens natur att journalister alltid får sista ordet.  Men det är en nåd att stilla bedja om att de någon gång skulle ägna sig åt lite självkritik och även i de kretsarna inse att man har ett visst samhällsansvar.