En sak har moderaterna insett. Det går inte att vinna några val på traditionell borgerlig grund.
Den vinnande vägen är att lägga beslag på så mycket socialdemokratiskt tankegods och retorik som det bara är möjligt. Därför skyr moderaterna inga som helst medel när det gäller stöld av socialdemokratiska framgångsrecept. Låt som rödluvan i retoriken före valet.  Visa vargtassen efter valet.

När moderaterna nu med berått mod kallar sig för ”Nya arbetarpartiet”, så är arbetarparti förvisso inte samma sak som arbetareparti. Men syftet är förstås att få folk att tro att det är moderaterna som representerar det arbetande folket och även traditionella socialdemokratiska väljargrupper.
Men i praktiken är moderaterna fortfarande ojämlikhetens och de mest välbärgades parti. Hela mandatperioden har – fjärran från förra valrörelsens retorik – varit den omvända klasskampens. Udden har hela tiden riktats mot de maktlösa och människor med små resurser.Resultatet är en av de största överföringarna av makt och resurser till överklassen som någonsin skett i Sverige

Vad som är arbetarklass idag och för 120 år sedan är olika saker. Arbetare är inte bara byggjobbare och metallarbetare. I begreppet måste också inräknas städerskor och bibliotekarier entreprenörer och killar och tjejer som fått sitt första sommarjobb.

Ett arbetareparti sätter investeringar i sjukvården och skolan före stora skattesänkningar.

Ett arbetareparti tvingar inte cancersjuka till socialkontoret för att finansiera sänkt skatt till sin partiordförande med 125 000 kronor.

Ett arbetareparti sätter folk i arbete och kallar inte en ungdomsarbetslöshet på närmare 30 procent för en synvilla.

100.000 fler är arbetslösa i Sverige idag än vid regeringsskiftet 2006. Antalet socialbidragstagare har ökat kraftigt samtidigt som b-allianspartierna ökat bidragsfloran genom att bl a medge avdrag för putsning av matsilver och rengöring av swimmingpooler.

I dagens Helsingborgs Dagblad skriver tidigare utbildnings- och kulturministern Bengt Göransson tänkvärt om synen på arbete.

”Och jag måste erkänna att jag inte känner mig övertygad om att de nya jobb som utförs av jobbcoacher, kulturmäklare och företagsinkubatorer, d v s sådana som ska hjälpa konstnärerna att försörja sig på marknaden , tillför samhället mer av värde än de verk som skapas av konstnärerna utan mellanhänder. I elaka stunder undrar jag om det inte är alla dessa mellanhänder som i realiteten är offentligförsörjda och bidragstagare.”
Det behöver man nog inte vara särskilt elak för att inse.

Nu avslutningsvis till en helt annan sak. Bo Widegren uppmanar i sin blogg

http://www.s-info.se/page/blogg.asp?id=1754&blogg=45847 "Rensa ut lössen i den röda fanan.  Det är en uppmaning som alla seriösa bloggare på s-info borde lyssna till.

Tanken går förstås till den legendariske socialdemokraten och botanikprofessorn Bengt Lidforss, en av de mest lysande retoriker, socialdemokratin förfogat över och den skarpaste gisslaren av det tidiga 1900-talets djupa klassklyftor.

Men lika vass som Lidforss var mot tidens borgerlighet, lika skoningslös var han mot vänsterextremisterna och de våldsromantiserande s k unghinkarna inom partiet.  Bort med "lössen i den röda fanans veck" uppmanade Lidforss.

Lika stor anledning finns det idag att rensa ut extremister vare sig de befinner sig långt ute på högerkanten eller dess motpol till vänster.  Det stora problemet är idag, vilket bl a framgått av en del inlägg på dessa sidor, de som befinner sig långt ut till höger, alltifrån Sverigedemokrater till deras andliga vänner i det borgerliga högerträsket.

Jag ansluter mig därför till Bo Widegrens maning: "Rensa ut lössen i den röda fanan."