Lyssnade i morgonens SVT-program på en debatt om flyktingmottagninge n mellan Veronica Palm (s) och Gunnar Axén (m) v.ordf. resp. ordf. i riksdagens socialförsäkringsutskott. Debatten var både upplysande och avslöjande när det gäller dessa både partiers syn på frihet och valfrihet.

Moderaten Gunnar Axén som en gång väckte uppmärksamhet genom att förorda spritservering utanför systembolagen (det säger det mesta om denne moderats syn på frihetsbegreppet) beskyllde nu socialdemokraterna för att vilja tvinga flyktingar att bosätta sig i vissa kommuner. Denna syn på friheten resp. tvång säger det mesta om moderaterna, vars politik ju praktiserats i flera kommuner.. med ett resultat så oroväckande att det till och med ”blåsts gevär i hand reträtt” som t. ex i Skånska Vellinge.

Genom att vägra att ta emot flyktingar har Vellinge m fl borgerligt styrda kommuner i själva verket tvingat andra kommuner att ta ett oproportionerligt stort ansvar för flyktingmottagningen. Konkreta exempel är Södertälje och Landskrona. Detta stora sociala ansvar har inte oväntat lett till en del problem, vilket är en följd av att alltför stora koncentrationer av människor från andra kulturområden, vilka slussats direkt ut i arbetslöshet och utanförskap, vilket i sin tur lett till väl kända och ofta förutsedda problem.

I Landskrona har dessa problem hårt exploaterats av Sverigedemokraterna, vilket parti i praktiken kom att avgöra kommunvalet i Landskrona 2006 och gav folkpartiet möjlighet att överta den politiska ledningen . Folkpartiet har fortsatt i det populistiska spåret och gjort flera av Sverigedemokraternas förslag till sina egna.

När socialdemokraterna nu i motsats till moderaterna och deras borgerliga lydpartier förespråkar ett mera spritt ansvarstagande från landets kommuners sida för flyktingmottagningen så minskar detta också riskerna för att vissa kommuner hamnar i ohållbara tvångssituationer med ökad främlingsfientlighet och rasism som närmast givna konsekvenser.
Socialdemokraternas frihetsbegrepp är med andra ord större och mera mångfasetterat än borgerlighetens inskränkta dito.

Samma synsätt kan anläggas på det svenska friskolesystemet, ett system som t o m är mer generöst och kravlöst än det amerikanska. Genom denna kravlöshet blir den enes frihet, friheten att välja en friskola, ett val som inte sällan görs efter ”följa John (min kompis)-principen," den andres ofrihet, nämligen de elever som går i den kommunala skola som i förekommande fall fått läggas ner på grund av överetableringen av friskolor.

Än en gång finns det anledning att lyfta fram Ernst Wigforss klassiska och stringenta fråga: -Frihet för vem och till vad?