Att landets moderate finansminister, Anders Borg bakom rödluvemasken har en dold agenda och vill genomföra ett borgerligt systemskifte borde inte förvåna den någorlunda vakne iakttagaren. Men problemet är att Anders Borg (m) har fått en konkurrent i en f d socialdemokratisk partisekreterare, Per Borg, som nu blivit ordförande i en självutnämnd s k kommission där, hören och häpnen, den åtminstone lätt arbetarrörelseanknutna tankesmedjan Arena Idé gått samman med nyliberala Timbro för att utreda ”välfärdens framtida finansiering”.
I sin självpåtagna och besserwisserpräglade roll påstår Per Borg att han påtagit sig uppgiften därför att det inte förekommer någon debatt om välfärdens långsiktiga finansiering. Ja, han hävdar helt fräckt att ”denna ödesfråga för svensk välfärdspolitik tigs ihjäl av alla partier.”
Men detta är ju inte sant.

För det första råder ju sedan länge betydligt strängare budgetregler med bl a ett utgiftstak, ett tak som nu börjar ifrågasättas av alltfler, bl a flera ekonomer av facket.

För det andra har socialdemokratiska regeringar under både 90-talet och regeringsåren på 2000-talet visat en synnerligen ansvarsfull hantering av skattebetalarnas pengar och en järnhård budgetdisciplin. 

För det tredje arbetar statens officiella Långtidsutredningar kontinuerligt med frågor som rör välfärdens finansiering i ett längre perspektiv.

Själva grundbulten i Per Borgs kommission är att skattehöjningar är tabu och att andra finansieringskällor för att klara välfärden ska sökas. Konsekvensen av en allt större finansiering via människors plånböcker och en mindre del via omfördelande skatter blir förstås att skillnaderna mellan välbeställda och mindre bemedlade kommer att öka.

Som ett huvudskäl för att avvisa skattehöjningar åberopas en ”framtidsbedömning” av tjänstemän på Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) som anger att kommunalskatten måste höjas med 13 kronor framöver.
Men som Marta Szebehely, professor i socialt arbete med inriktning mot äldre vid Stockholms universitet visar i senaste numret av ”Tiden”, nr. 3/2010, www.tiden.nu
där hon under rubriken ”Vem tar hand om jämlikhetsfrågorna?”effektivt smular sönder både Per Borgs och Arenachefen Boa Ruthströms tankefigurer så kan inte SKL-prognosen användas på ett sådant lättfärdigt sätt.
”Enligt ekonomerna är demografin i sig inte ett oöverstigligt problem för äldreomsorgens framtida finansiering. Jag har ingen avvikande uppfattning. Men däremot är jag oenig när man använder det faktum att kommunernas kostnader ökat med en procentenhet per år för att prognostisera äldreomsorgens framtida kostnader och kommer fram till att kommunalskatten måste höjas med 13 kronor. Kommunernas ökade kostnader beror nämligen huvudsakligen på att man har byggt ut barnomsorgen till full behovstäckning och genomfört en långtgående handikappreform. Kostnadsökningen beror således inte på ökad efterfrågan på äldreomsorg. Det är därför helt missvisande att lägga genomförda satsningar på barn och funktionshindrade till grund för prognoser om äldreomsorgens framtida finansieringsbehov.”

Marta Szebehely konstaterar liksom flera andra som genomskådat Borgkommissionens innersta syften att en minskad finansiering av äldreomsorgen med skattepengar innebär ett genuint systemskifte av vårt välfärdssystem. Och hon avslutar sin artikel med den logiska frågan_ ”Vem tar hand om de jämlikhetsfrågor som Borg-kommissionen lämnar åt sidan?”

Arenachefen Boa Ruthström försvarar i ett inlägg under rubriken ”Höjda skatter behöver inte utredas” sitt samarbete med nyliberala Timbro med följande smått fantastiska argument:
”Huvudsyftet med samarbetet med Timbro är att ge frågan just uppmärksamhet, vilket uppenbarligen har lyckats.”
Men snälle Ruthström är detta inte ett lite väl lättviktigt argument för att sätta sig i en båt tillsammans med rorspersoner som vill styra kosan mot en välfärd som i allt större utsträckning ska göras beroende av den enskildes betalningsförmåga?