I en tid då politiken tycks lida av viss andnöd och media har svårt att tydliggöra politiska skiljelinjer mellan blocken sätts fokus på enskilda personer och deras livsstil. Senast är det Göran Persson som åter har hamnat i blickfånget, sedan han begåvats med ett nytt tungt uppdrag – ordförandeskapet i Sveaskog. I en stort uppslagen artikel har Aftonbladet – of all papers – passat på att upplysa menigheten vilka ofantliga rikedomar socialdemokratins förre partiordförande, tillika statsminister, Göran Persson samlat på sig.

Syftet är förstås att få igång en indignationskampanj mot den skamlöse Göran som inte har vett att klä sig i säck och aska, vilket enligt en oskriven lag i mångas ögon ska gälla för socialdemokrater. Jantelagen har fått förnyad aktualitet.
Nu tillhör jag dem som tycker att det finns visst fog för att socialdemokrater i någon mån bör leva som dom lär och kan förstå om många har svårt att förlika sig med tanken att gamla socialdemokrater med antikapitalistiska budskap plötsligt blir burgna kapitalister. Socialdemokratin måste stå för en klar uppfattning i frågan om ekonomisk framgång kan kombineras med trovärdighet, en någorlunda god samstämmighet mellan retorik och praktik.

Så mitt svar blir, jomenvisst får en socialdemokrat bli rik, men är man offentlig person med god kännedom om sina väljares vardagsvillkor, så bör man nog vara något återhållsam när man beträder kapitalismens arenor. Men i stället för att ständigt gnata på Göran Persson, så vill jag här för omväxlings skull framhålla två socialdemokratiska föredömen. Personer som verkligen lever som de lärt och lär och som pensionärer ägnar en stor del av sin tid till ett gediget folkrörelsearbete i arbetarrörelsens tjänst. Namnen är Ingvar Carlsson och Bengt Göransson. Kapitalistiska klipp torde vara dessa båda herrar fullständigt främmande