Söndagens ”Agenda” innehöll bl.a ett inslag med riksdagsledamöter – från borgerligheten – som grät krokodiltårar för att de inte fick trycka som de ville vid riksdagsomröstningarna. Tyvärr lyckades den annars mycket skärpta Karin Hübinette den här gången inte bena upp problemet.

Det är ju närmast en självklarhet att enskilda ledamöter inte till hundra procent kan gilla den politik som deras parti står för. Under min tid som riksdagsledamot åren 1976-2002 anmälde jag sålunda vid ett antal 

tillfällen avvikande uppfattningar.  Jag kunde de flesta gångerna acceptera riksdagsgruppens slutliga ställningstaganden sedan frågan ventilerats ordentligt vid det gruppmöte som hölls före omröstningen i kammaren resp. i samtal med gruppledaren. Vid något enstaka tillfälle fann jag det lämpligast att kvitta ut mig och vid ett tillfälle bestämde jag mig först strax före omröstningen inne i kammaren att rösta med partiets linje.

 Detta tillfälle handlade om en bantning av ett överdimensionerat försvar och bl a om nedläggning av flygflottiljen i Ängelholm. Jag hade förvisso både offentligt och internt engagerat mig hårt för att rädda flottiljen i Ängelholm, men sedan man i försvarsutskottet hade kommit till en överenskommelse mellan flera partier och omröstningen i riksdagen handlade om en paketlösning så stod jag inför valet att rösta för eller emot att 8 miljarder från försvarsbudgeten skulle användas till att stärka sjukvården. I den situationen röstade jag för regeringslinjen.
Jag var medveten om att detta skulle leda till en svekdebatt i min valkrets, vilket också skedde. Men jag tog den debatten och gjorde det, i motsats till några partikamrater som ”sprang och gömde sig”, med rak rygg.

Det som tyvärr alldeles kom bort i söndagens ”Agenda” var att riksdagsledamöter ingår i ett lag och att det är lagets samlade intressen som ytterst måste värnas. Hur skulle det se ut om enskilda ledamöter i tid och otid röstade lite som de ville. Om t ex frågor av stor principiell och ekonomisk betydelse avgjordes av enskilda riksdagsledamöters behov av att profilera sig inför sin hemmapublik, så skulle detta självfallet leda till en förtroendekris för hela det politiska systemet. Detta var också just vad som inträffade när Sverige under åren 1991-94 styrdes av en regering som vid flera tillfällen levde på Ny Demokratis nåde. Den ekonomiska kris som vårt land under de åren befann sig i var still stor del frukten av ett
misstroende mot den borgerliga regeringen och dess beroende av Ny Demokrati och den samling stollar som företrädde detta parti i riksdagen.

Mot den här verklighetsbakgrunden så är det inget annat än rent hyckleri när borgerliga riksdagsledamöter i ”Agenda” som försvar för sina soloraider i redan avgjorda resp. kommande riksdagsomröstningar hänvisar till hur många personkryss de erhållit i valet 2006.
Lika lite som spelare i en fotbollselva kan börja lira lite hur dom vill, kan givetvis riksdagsledamöter som tillhör ett politiskt lag ägna sig åt individuella piruetter i riksdagsomröstningar, som om konsekvensen av deras hänvisning till egna personröster drogs fullt ut, skulle kunna kasta landet in i en regerings- och förtroendekris.

Sist och slutligen erkänner jag gärna att jag har viss förståelse för centerpartister som Solveig Ternström m fl som känner stor vånda inför centerns pyramidala svek i kärnkraftsfrågan.