Det fusk med köpta röster som nu avslöjats inom moderaterna borde inte förvåna någon som har den minsta hum om vad tilltagande personfixering kan få för konsekvenser. Jag vill inte påstå att det ännu finns någon omfattande kultur som ägnar sig åt sådant som moderaterna i Stockholm med omnejd. Hur pass omfattande dylikt röstköp är har jag ingen aning om. Däremot känner jag till metoder som har viss anknytning till m-metoderna. I min närmiljö ägnar sig en så t ex en person i ledande politisk ställning inom ett visst parti åt att telefonledes och i personliga samtal värva medlemmar till partiets kommunvalslista. Flera är så nödbedda att de före nomineringsmötena hoppar av, en gör det på själva nomineringsmötet.

Som ett led i arbetet med att säkra en fortsättning åt sig själv på framträdande plats i kommunvalet inkallar personen ifråga folk, som aldrig tidigare bevistat ett politiskt möte och pepprar dem med information som dels framhäver betydelsen av honom själv men i minst lika hög grad smutskastar partivänner, som inte tycker som honom själv. Jag har dokumentation på vad jag nu säger, men eftersom personer som inte delar ”hövdingens” uppfattning sparkas ut ur gemenskapen och utsätts för något som bäst kan karakteriseras som vuxenmobbing, så håller jag inne med alla namn.

Förfaringssättet är uppenbarligen inte helt unikt, men inte desto mindre förkastligt. Ju mer framträdande personvalsinslagen blir i fortsättningen, desto mer kommer naturligtvis självhävdelsen och egot hos många kandidater att framhävas.
Att som statsvetaren Tommy Möller tvärtom hävda att ökat personvalsinslag skulle stävja fusket är inte bara naivt, det saknar all trovärdighet. Möller pekar på att med personval följer möjligheten att även de som placerats långt ner på listorna kan blir valda genom många personkryss. Förvisso föreligger sådana möjligheter men de bygger i hög grad på vilka ekonomiska resurser personerna ifråga kan sätta in i sin kampanj.

Slutsatsen är given.

Redan ursprungligen väl bemedlade resp. de som genom sponsorer lyckats berika sig har betydligt större chanser att ta sig in i beslutande politiska församlingar, än de som blott har sin politiska och sociala kompetens – utan penningpung – att förlita sig på.
Slutsats: Mer personval = mer fusk och krämarpolitik.