Att b-alliansen och dess mediala epigoner är ordentligt skakade efter de rödgrönas gemensamma utspel om sjukförsäkringen står utom alla tvivel. Tvingas man använda epitet som ”fusköverenskommelse”, så bevisar detta bara att man har sakligt mycket dåligt på fötterna.
Regeringens jakt på de långtidssjukskrivna kräver motförslag som är så klart utformade att skiljelinjen uppfattas av medborgarna. Att slopa stupstocken och öka möjligheterna för individen att få en rättvis prövning är en sådan åtgärd och definitivt ingen återställare som borgarnas älsklingssocialdemokrat Widar Andersson påstår i sin gårdagsledare i Folkbladet.

Widars vånda inför det mesta som produceras från s-håll är i och för sig inte ägnad att förvåna. Men det börjar bli tröttsamt när ledare i en s-märkt tidning ständigt hamnar på sniskan åt det borgerliga hållet.
Som ”Dagens Arena” påpekar i sin ledare idag visade gårdagens riksdagsdebatt på två tydliga alternativ hur rehabiliteringen ska gå till. Samtidigt lyfter DA fram en fråga som tyvärr inte har blivit belyst ordentligt, nämligen hur arbetsgivarnas krav på den perfekta arbetskraften oavbrutet skärpts. Reinfeldts orerande om att hans regering ”sänkt trösklarna för att komma ut i arbetslivet” är också löst prat, eftersom ”sänkta trösklar” inte hjälper när utsorteringsmekanismerna de senaste tio åren blivit allt starkare och som DA skriver ”till exempel arbetsgivare som avskedar och sedan via bemanningsföretag återanställer de flesta, men inte de lågpresterande." Brutaliseringen på arbetsmarknaden kräver ett större engagemang från socialdemokratin. Den frågan får inte släppas till Lars Ohly, som i gårdagens debatt var den ende som riktigt fokuserade på problemet.
Bäst har b-alliansens s k jobblinje uttryckts av Ingvar Carlsson (på s-kongressen) i orden: ”Den som inte tar det jobb som inte finns får skylla sig själv.”

Socialdemokratin har all anledning att lyssna på Björn Elmbrants råd när han i nämnda DA-ledare skriver: ”Socialdemokraterna har goda ambitioner i sjukförsäkringsfrågorna, men saknar långsiktig systemkriti9k av hur brutalt arbetsmarknaden fungerar i dag. Inte blir det lättare av nedrustningen av arbetslivsforskningen. Obligatorisk läsning till alla borde därför den tidigare LO-utredaren Carina Nilssons bok ”Utanförskap” vara. Hon visar hur komplicerade de sjukdomsfall kan vara som regeringen tror sig lösa med sina fyrkantiga ekonomiska
modeller Socialdemokratisk politik får aldrig reduceras till att plåstra om de skadade. Den stora kraften måste – nu som tidigare i historien – sättas in på att förebygga utslagningen.”

I motsats till Widar Anderssons eviga utflykter på den politiska högerkanten väger Elmbrants och DA:s konstruktiva kritik tungt i den debatt om jobb-utanförskap som kommer att stå i fokus i den kamp om regeringsmakten som nu inletts på allvar.