En debatt om Dan Josefssons och Daniel Suhonens uppmärksammade artikel i Aftonbladet under rubriken ”Arena helt utan rörelse”, har uppstått. Den kunde blivit intressant om den fokuserat på människors verklighet i vardagen och inte slagord typ plakat- och bokstavs- vänster om och alla som inte med hull och hår omfattar allt vad det socialdemokratiska etablissemanget och dess epigoner i vissa partiorgan – som t ex tidskriften Arena för till torgs.

Låt oss alltså fokusera på verkligheten, sådant som stora folkgrupper, en stor majoritet sannolikt röstande på det röd-gröna alternativet, upplever sin
vardag.  Till utgångspunkt för sin kritik av Arenaredaktionens journalistik tar Josefsson och Suhonen redaktionens ointresse för de centrala politiska maktförskjutningarna i samhället, bortseendet från fackföreningsrörelsens betydelse för socialdemokratins position i samhällsdebatten, borgerlighetens kamp mot de sjukskrivna och de bevisligen ökande klassklyftorna.

Inställningen till främlingsfientligheten är ett annat fenomen som Arenaredaktionen inte anser har med empati, solidaritet och klass att göra. Eller som Josefsson och Suhonen skriver: ”Den som ser tjugo år av attacker mot välfärden som en viktig delförklaring till SD:s framgångar anklagas av Devrim Mavi för att legitimera rasismen…..Att den fyrtio år långa perioden efter kriget då främlingsfientligheten var maktpolitiskt undanträngd i Europa sammanföll med hög sysselsättning och fungerande välfärd intresserar inte.”
Är det en mus som ryter, eller en bokstavsvänster som talar när denna kritik
förs fram? Är det tillbakablickande människor som tävlar med vänsterpartiet om att uppnå 5-6% av väljarkåren som här tar till orda?

Var finns sakargumenten Jan Andersson? Om din definition av plakat- och bokstavsvänster skulle vara den gängse rådande inom svensk socialdemokrati, ja då befinner oss alla vi som
trogna våra ideal, men samtidigt aktiva opinionsbildare för socialdemokratisk dagspolitik ändå i gott sällskap. Ty sanningen är ju att alltfler röster höjs för maktens och politikens återförening. En sådan tungt vägande röst är Zygmunt Bauman, professor i sociologi: Om detta fenomen skriver han i senaste numret av ”Efter Arbetet” bl a så här:
”Under det senaste decenniet har de socialdemokratiska partierna stått för en ”ekonomisk politik” som bestått i privatisering av vinster och nationalisering av förluster; de har regerat länder fullt upptagna med avreglering, privatisering och individualisering. Det är inte så konstigt att väljarna har kommit att förknippa socialdemokratin med den nyliberala politik som går ut på att nedmontera de gemensamma strukturerna av existentiell trygghet och låta den enskilde klara sig bäst han eller hon kan med sina egna, för det mesta knappa och otillräckliga medel.”
Är detta en felaktig beskrivning Jan Andersson m fl som med slagord går till storms mot allt som inte kan infogas i begreppet socialdemokratisk mainstream eller mittfåra?

För att inga missförstånd om min egen hållning ska behöva uppstå så deklarerar jag härmed att jag välkomnar mångfalden av socialdemokratiska pressröster. Jag delar härvidlag Stig-Björn Ljunggrens uppfattning. Och själv läser jag med behållning AiP, Tiden, Efter Arbetet, Dagens Arena, Arena, Tvärdrag, LO-tidningen, Dagens Arbete och ETC.
Må tusen blommor blomma och låt oss slippa enfaldsargument och etikettering av gentemot mainstream avvikande röster som plakat- eller bokstavsvänster, eller möss som ryter….