”En majoritetsregering är nödvändig för att stoppa Sverigedemokraterna, om de kommer in i riksdagen", säger Mona Sahlin i en stort uppslagen artikel i dagens DN. Hon varnar för politiskt kaos och öppnar för styre med centern och folkpartiet i ett sådant läge.
Jag kan förstå Monas frustration men tycker ändå att det är att sätta fel fokus i debatten. Då lutar jag mera åt statsvetaren Marie Demkers vid Göteborgs universitet uppfattning att kannstöperierna om Sverigedemokraternas eventuella valframgångar och inbördes träta om detta mellan partierna bara gynnar SD.

Varför denna uppståndelse kring Sverigedemokraternas opinionssiffror, nu senast 4,7 procent i DN/Synovates undersökning? Det borde ju annars för alla sansade politiska bedömare stå klart att Sverigedemokraternas opinionsläge är framkallat av den enorma publicitet som en nästan samstämmig mediakör begåvat detta parti med. I flera media, borgerliga såväl socialdemokratiska, beklagar man nu i efterklokhetens namn denna omotiverade nästan hysteriska uppmärksamhet kring ett parti vars signum är att döma människor efter religion och etnicitet. Lika solklart är att det var Aftonbladets klavertramp med publiceringen av SD-ledaren Åkessons vidrigt främlingsfientliga debattartikel som öppnade vägen för denna redan överdimenionerade SD-fokusering.
Samtidigt som man kan dra flera djupa suckar över denna pseudodebatt så läser jag två dokument som i stället borde kunna vara utgångspunkt för en debatt, där socialdemokratin hade alla möjligheter i världen att profilera sig.

1. Det första dokumentet är socialdemokraternas presentation av planen för ”Valseger 2010”
Under punkten 2. ”Vägval kontrast” står det: ”Den andra komponenten är vägvalet. Vi ska visa för väljarna att valet 2010 är ett val mellan två helt olika samhällsmodeller.”  Men gå då från ord till handling och sluta svaja som en kyrktupp i vinden, då frågan om system- och samhällsmodellskillnader förs på tal.

2. Dra de konkreta slutsatserna av det dokument som partiet tillsammans med samarbetspartierna (v) och (mp) presenterade den 25 november under rubriken ”Alliansens agenda för privatisering - -Så ska sjukhusvården bli privat i Kalmar län.”
I dokumentet kritiseras med rätta den borgerliga linje som i Kalmar län innebär ”att det inom alla områden ska vara möjligt för befintliga privata vårdproducenter att växa och för nya vårdgivare att etablera sig.” Andra avskräckande privatiseringsexempel som nämns i dokumentet är landstinget i Östergötland och Stockholms läns landsting.

När sedan borgerliga partier också i ett ögonblick av klarsyn tvingas erkänna att frågan är känslig och att privatisering inte är någon valvinnarfråga bland allmänheten, ja då borde socialdemokratin kunna våga gå till frontalangrepp mot privatiseringscirkusen.

Men hur ser då partiets linje ut? Ja, dömer man efter partikongressens beslut, så är den högst oklar. Något klart avståndstagande från privatiseringar gjordes varken på skol- eller vårdområdet. Och nu står man i en situation där man måste skriva ihop sig med (v) och (mp). V är ju inget problem i sammanhanget, men miljöpartiet är det uppenbarligen.
Så här låter det i det gemensamma ”Kalmardokumentet” ”Det finns en stor folklig uppslutning i Sverige bakom principen om att vi ska ha en gemensamt finansierad sjukvård som är öppen för alla och ges efter behov. Vilken vård medborgarna får ska inte komma an på plånbokens tjocklek. Medborgarna ska alltid vara tillförsäkrad den bästa vården. Dessa grundläggande principer undergrävs nu av den borgerliga politiken.” So far, so good – men sedan?
”Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger inte helt nej till privata utförare i hälso- och sjukvården. Privata och ideella alternativ kan vara ett komplement till offentligt drivna vårdcentraler och andra vårdinrättningar. Men vi kommer aldrig att göra avkall på det offentliga huvudansvaret för sjukvården…..
Vidare i texten heter det: ”Vi vill sätta patienterna främst inte vinstintresset.”
Men nu hör ju till saken att det ingalunda är i första hand ideella alternativ som växer sig starka inom vårdsektorn. Nej, tvärtom är det de stora vårdkoncernerna som roffar åt sig allt större bitar av den gemensamt finansierade kakan. Och när det gäller vårdkoncernerna så är det bevisligen vinstintresset som är det allt annat övergripande.
På den här punkten svävar sålunda den röd-gröna konstellationen ordentligt på målet och att det är socialdemokraterna som drabbas värst av denna oklarhet torde stå utom alla tvivel.

Med all respekt för behovet av kompromisser i en konstellation bestående av tre parter, så borde socialdemokratin dock betydligt klarare än idag precisera på vilka konkreta punkter den socialdemokratiska samhällsmodellen skiljer sig från den som företräds av den borgerliga alliansen. Det räcker inte med att förespråka högre ersättningsnivåer i försäkringssystemen.
Ta i stället klar strid för en samhällsmodell som värnar om det gemensamma och som skarpare avvisar en privatisering av välfärdssektorerna. Bristen på en klar s-profil är nog trots allt den viktigaste förklaringen till att det inte lyfter riktigt för oss i de opinionsundersökningar, som vi i sin tur bör lägga mindre kraft på att älta i kvadrat och kubik.
Se också: www.s-info.se/bjornandersson