Det står nu helt klart att b-alliansregeringen haft full insyn i Vattenfalls 
tyska affärer.  Styrelsen informerades redan i juni ifjol om det tyska avtal som gör att Vattenfall blir ekonomiskt ansvarigt vid en kärnkraftsolycka.
Lika uppenbart är det att Vattenfalls satsning på tysk kolkraft och brittisk kärnkraft skett med regeringens goda minne. När Maud Olofsson svängde i kärnkraftsfrågan och ställde sig positiv till att kunna ersätta nuvarande reaktorer med nya, så tog Vattenfalls ledning detta som en signal att gå till offensiv i kärnkraftsfrågan. När regeringen sedan blev varse de negativa reaktionerna på Vattenfalls nya hårdföra kärnkraftslinje, så bytte man fot igen och riktade kritiken mot Vattenfalls VD Lars G Josefsson.

Självfallet kan Josefsson inte sitta kvar i det situation som nu uppstått. Men regeringen ska inte komma undan sitt ansvar. Därför är det helt befogat att socialdemokraternas näringspolitiske talesman Tomas Eneroth skjuter skarpt på Maud Olofsson. Denna regeringens hackelsemaskin har gjort bort sig rejält genom att vända kappan efter de opinionsmässiga vindar som blåst starkt under de senaste veckorna.

Ägaren, staten har självfallet huvudansvaret för Vattenfalls energipolitiska strategi och de massiva satsningar på kolkraft man genomfört i Tyskland. Brister i ägaredirektiven är uppenbarligen huvudförklaringen till de energisatsningar Vattenfall sysslat med under alltför många år. För dessa brister bär givetvis också den tidigare s-regeringen också ett ansvar. Talet om satsningar på långsiktigt förnybara energikällor har uppenbarligen alltför länge varit en skrift i vatten. Nu har vi haft en borgerlig regering i drygt tre år och under den tiden hade denna regering med sin högljudda näringsminister Maud Olofsson i spetsen haft synnerligen goda möjligheter att omforma ägardirektiven i den riktning att Josefssons piruetter på den tyska kolmarknaden omöjliggjorts och större satsningar på vind, sol och bioenergi redan varit på gång.