Mona Sahlin bekände klädsamt skam över det sätt på vilket en tidigare socialdemokratisk regering hanterat frågan om de apatiska flyktingbarnen. Jag skäms som socialdemokrat över hur socialdemokratiska regeringar vägrat att göra rent hus med feodal- och priviligiesamhället. Författaren Björn af Kleen gör ett förtjänstfullt arbete när han i boken ”Jorden de ärvde” visar hur en adlig folkspillra – 2,5 promille av landets befolkning - äger stora jordegendomar som bygger på ett fideikommissystem, vilket hämtades från Tyskland på 1600-talet. I Skåne och Sörmland är hela 13% av jorden i adlig ägo. Och detta i ett Sverige som styrts av socialdemokratin under större delen av 1900-talet. Enligt en lag från 1964 skulle fideikommissen avvecklas men den lever fortfarande kvar, vilket innebär att stora jordegendomar ärvs endast av äldste sonen medan syskon och änkor blir lottlösa.

Under århundraden har arrendatorer och befolkning under godsen – s k historiska arrenden – varit bestulen rätten att äga sin jord. De har tvingats till flera hundra årliga s k hoveridagsverken, körslor och avgifter till de adliga slottsherrarna. De som inte orkade med blev inte sällan vräkta från hem och jord, som de i generationer brukat. De fortfarande i flera avseenden livegna torparna till de kvarvarande godsen har i vissa fall genom sina dagsverken och arrendeavgifter i själva verket betalat arrendestället ett oändligt antal gånger. Det historiska arrendejordsägarsystemet, särskilt under fideikommissen har också på ett närmast förödande sätt hämmat landsbygdens utveckling. Det har bromsat rationalisering och företagsutveckling och är därför till nackdel även för konsumenterna och samhällsekonomin i stort.

Den 30 november 1989 fattade Sveriges riksdag efter en motion av bl a undertecknad med stor majoritet det historiska beslutet att avskaffa denna sista kvarleva från det gamla feodalsamhället genom att medge jordbruksarrendatorer rätt att friköpa sina gårdar vid s k historiska arrenden.
Men ingenting hände. Att den år 1991 tillträdande borgerliga regeringen inte ville befatta sig med frågan var förutsägbart. Men när socialdemokratin 1994 återkom i regeringsställning var vi många som förväntade oss att friköpsrätten äntligen skulle kunna realiseras. Jag motionerade på nytt och i ett möte i den socialdemokratiska riksdagsgruppen där frågan lagts in sent på dagordningen under den föga upphetsande rubriken ”Vissa arrendefrågor” avgjordes den än en gång till arrendeböndernas nackdel. Efter en animerad ordväxling med justitieminister Leila Freiwald skred gruppen till omröstning. Vi som kämpade på de sista dagars livegnas sida förlorade med tre röster. Leila Freiwald motiverade s-regeringens obenägenhet att lägga fram en friköpslag med att en sådan lag sannolikt skulle komma att överklagas och förmodligen fällas som ett brott mot Europakonventionen och EG-rätten. I ett försök att undkomma en alltför stor prestigeförlust kompenserades frälsebönderna med starkare skydd för ekonomiska investeringar på arrendegården.

Trots detta kvarstår en uppenbar privilegierest ovärdigt ett parti där jämlikheten fortfarande är adelsmärket. Och frågan har sannerligen inte mist sin aktualitet. En ny generation arrendebönder vid vissa av dessa gamla gods (bl a Trolle Ljungby i Skåne/Blekinge) engagerar sig fortfarande och kräver självständighet. Att avskaffa den sista resten av ett feodalt system borde vara ett självklart led i en politik för ökad social och ekonomisk rättvisa och ett fullgörande av samhällets främsta plikt att se till att medborgarna i alla delar av landet ges en rätt till självständighet och frigörelse från ett tidsfrämmande förmynderi. En lag om friköpsrätt för jordbrukarbefolkningen under de historiskt betingade beskattningssystemen kränker ingen enskild äganderätt till någon jord som någon ägare aktivt brukat, bebott eller är beroende av för sin utkomst.

Och vem vet. Den kände blåblodige riddaren och f d partiledaren Ian Wachtmeister som i en debatt med undertecknad i TV4 för ca- 10 år sedan iklädde sig rollen som företrädare för en förtryckt och förföljd sekt närmast tillhörig stiftelsen ”Pauvres Honteaux” (fattiga ädlingar) kan kanske bli den felande länken. Ty hos Lennart Ekdahl i ”Kvällsöppet” för några veckor sedan hade samme Wachtmeister bytt fot. Nu tyckte han det var dags att göra rent hus med kvarvarande adelsprivilegier. Välkommen ”nygamle ädling” och kanske kan du i ett nytt drag under galoscherna även få Göran Persson att äntra barrikaderna……..

Bengt Silfverstrand (s)
Riksdagsledamot emeritus