Det finns naturligtvis alltid flera perspektiv ur vilka man kan betrakta och kommentera en partikongress. Den viktigaste slutsats jag som deltagare i 8 s-kongresser, varav 6 som partistyrelserepresentant, drar av den just avslutade s-kongressen är att det var en taktikens och sammanhållningens triumf.
Efter alla frenetiska försök från borgerligt håll att framställa partiet som splittrat och partiledaren som närmst rotlös och starkt ifrågasatt av medlemmarna så var det viktigt att lägga tyngdpunkten vid sammanhållningen och uppslutningen kring Mona Sahlin. På denna punkt blev kongressen en fullständig framgång. De borgerliga röster som före kongressen förutspått starka slitningar och stor oenighet har nu bytt fot och talar om att partiet saknar visioner och framställer kompromisser som något suspekt.

Om partiets färdriktning är man inte heller överens. Medan Henrik Brors på DN talar om en försiktig vänstersväng talar dagens DN-ledare om en retorik anpassad till mittenväljarna och påpekar att det finns en risk att bägge blocken i slutändan förlorar på trängseln i mitten.
Också  inom vänsterlägret finns olika uppfattningar om kongressutfallet, även om de flesta naturligtvis är mycket eller ganska nöjda. Rent patetiskt blir det givetvis när man i Pravdaliknande ordalag finner besluten vara utan appell och all fortsatt diskussion om partiets inställning till privatiseringar och olika driftsformer i välfärden överflödig.

En ros vill jag dock i sammanhanget utdela till förre EU-parlamentarikern och kongressombudet Jan Andersson, vars hyllningar till Tony Blair som föredöme för socialdemokratin, den här gången dessbättre lyste med sin frånvaro.
Som sagt, luttrad som man är i kongress- och andra politiska sammanhang så ansluter jag mig till dem som betraktar kongressen som en framgång ur ett helhetspespektiv. Takikten hade också den här gången sin givna plats, inte minst mot bakgrunden av att socialdemokratin befinner sig i ett läge där politikens nya ljus ska stöpas tillsammans med miljöpartiet och bvänsterpartiet.

Till sist ett ord till alla dem som i kongressbesluten tycker sig utläsa att det nu är fritt fram för välfärdsverksamheter där vinsten är det övergripande målet. Glömt det! Den debatten kommer att fortsätta och för att hämta näring vill jag varmt rekommendera Peter Gustavssons senaste blogg med rubriken: ”Ett steg på vägen att tygla privatiseringsindustrin.”
http://socialdemocracy.blogspot.com/2009/11/ett-steg-pa-vagen-att-tygla.html

Några citat ur detta utomordentligt klarsynta inlägg:
”Det jag och många med mig saknar (jag tillhör dem – min an,.) i denna formulering är en skrivning som tydligt säger att socialdemokraterna vill lagstifta om att vinster ska återinvesteras i verksamheten, eller åtminstone om en begränsning av vinstuttagen…..
Det fina opinionsarbete som nu inletts på olika håll, parat med de avslöjanden som nu står som spön i backen om hur privatiseringsindustrins vinsthunger påverkar vår gemensamma välfärd, kommer att leda till en växande folklig opinion. Riktlinjernas formulering som innebär att partiet är ideologiska motståndare till vinstuttag i välfärden, ger alla möjligheter för en rödgrön regering att lägga mer långtgående förslag än de som antagits på denna kongress.”

Vill vi t ex ha friskolor, måste vi ha en politik som hanterar de problem som uppstår när vinstintressen och kundval leder fram till ökad segregering och ökade skillnader mellan landets skolor, något som Skolverket i sin senaste rapport också lyfte fram.
Visst kan kongressen sägas vara en seger för pragmatism. Men pragmatism kan se ut på olika sätt och ändå vara lika mycket pragmatism.
Min i sammanhanget relevanta fråga är fortfarande obesvarad och ställs därför på nytt:

”Varför vågar svensk socialdemokrati inte driva samma linje som redan är djupt förankrad över partigränserna i våra grannländer, Danmark, Finland och Norge, nämligen att skattemedel bara utgår till skolverksamhet som drivs på non-profit basis.”