|
Motionärerna skjuter i motionen in sig på uppenbara brister i hela pensionssystemet:
• Ger i genomsnitt betydligt lägre pensioner än folkpension + ATP gjorde
Socialdemokraternas uppgörelse med borgerligheten om det nya pensionssystemet får inte hindra partiet från att arbeta för förändringar i ett system som visat sig alltför bräckligt på många punkter. Om inte uppgörelse går att nå med b-alliansen, vilket nog är föga troligt, bör det vara dags för en ny pensionsstrid, en strid som socialdemokratin har alla möjligheter att vinna.
2009-08-13, 14:06 Permalink
Andra bloggar om: Politik Socialdemokraterna Mona sahlin Alliansen Pensioner Atp Grantiopension Premiereserv Börsspekulationer
"Ger i genomsnitt betydligt lägre pensioner än folkpension + ATP gjorde "
Hmm, låter som att du föreslår ett pensionssystem där pensionerna är högre. Gott så. Har du klurat något på finansieringen? Bengt Silfverstrand: Meningen är som framgår, ett direkt citat från den motion jag hänvisar till i inlägget. Och det är väl rimligt att kräva bättre pensioner, när det nu visar sig att det nya systemet urholkat desamma. Beträffande finansiering m m ger Daniel Johanssons och Jan Hagbergs inlägg utmärkta vägledningar.
Finansiering?
Vad sägs om det här: - Skatterna har sedan 2000 sänkts med 192 miljarder kronor. För det har inte fler fått jobb utan välfärden har blivit sämre och tryggheten urholkad. Återgå till Villaägarnas (ja, faktiskt) gamla paroll om en skattekvot på femtio procent. - I framtidsprognoserna (långtidsutredningen 2008) talas det om att den offentliga konsumtionen bara ska tillåtas öka med 0,7 procent per år; att jämföra med den privata dito som kommer att få öka med över 3 procent. - Arbetslösheten är den värsta utgiften. Byt finanspolitik och återinför full sysselsättning som det överordnade målet så kan vi också i framtiden har arbetslöshetssiffror på under fyra procent. Inför nolltolerans mot ungdomsarbetslöshet. - Låt pensionspengarna, om de över huvud taget ska vara kvar på börsen, styras strategiskt och hjälpa till i för samhällsekonomin viktiga, långsiktiga investeringar för att dels sänka arbetslösheten och dels minska konjunktursvängningarna. - Sätt stopp för skattefusket som i dag kostar oss 130 miljarder kronor (en internationellt) - Bryt den onda cirkeln att människor sparar alltmer i privata försäkringar och därmed undandrar pengar från den reella ekonomin till kasinokapitalismen. Det görs genom att rusta upp välfärdssystemen, inklusive pensionen. Genom en sådan satsning skulle människor troligen vara mer benägna att konsumera och därmed generera fler jobb. (Konsumtionen skulle inte behöva vara varudriven utan tjänstedriven.)
Stölden av våra pensionspengar
Man vad hände då med AP-fonderna när ATP skrotades? Som Karin Wegestål tidigare konstaterat var bufferten långt ifrån tom eller bankrutt. Fakta är att de olika fonderna tillsammans innehöll kapital på ungefär 750 miljarder kronor. En ofantlig summa. Så när Göran Persson mot slutet av 90-talet letade efter pengar att betala av statsskulden med så blev den enorma kapitalmängden alltför lockande. Trots att pengarna i fonderna inte tillhörde staten utan alla de arbetande människor som varit med i systemet, så stoppade inte detta Göran Persson och hans finansministrar när de i flera omgångar stal sammanlagt 258 miljarder ur fonderna. Kan vi börja med och få tillbaka dom mynten?
Peter Nilsson!
De mynten kan du se dig i månen efter! Ett löfte som jag tror håller! Det Socialdemokratiska arbetarpartiet upprepar alltid frasen: "ta från de fattiga och ge åt de rika" Det kanske var det de gjorde när fonderna försvann?
Den verklighet som nu tränger sig på visar att det nya svenska offentliga pensionssystemet, som ersatte den gamla folkpensionen + ATP, var ett hafsverk som måste göras om – ju förr det dess bättre och dess mindre kan skadorna för kommande generationer av pensionärer bli. Det nuvarande systemet är en politisk kompromiss i dess sämsta mening, ett hopkok av politiska önskemål utan en sammanhållen föreställning om att pensioner syftar till att skapa en stabil grund för försörjning efter arbetslivets slut.
Det har funnits mycket egenskryt kring det nya svenska systemet som en förebild för omvärlden. Faktum är att inget utvecklat industriland tagit efter den nya svenska pensionsmodellen. Det egentliga syftet med systemomläggningen framstår nu som fullständigt klart; det är en privatisering så långt som möjligt av det offentliga pensionssparandet – utan nytta för pensionstagarna som bara förlorat pengar i ett gigantiskt pyramidspel men å andra sidan gett säkrade inkomster till finansbranschen med exempelvis åtta nya fräscha extramiljarder från PPM-systemet i administrativa avgifter till banker och försäkringsbolag, från starten fram till 2008. De enda garanterade vinnarna på systemomläggningen. Till och med USAs offentliga pensionssystem ”Social Security”, infört av president Roosevelt på 1930-talet som del av den tidens krisbekämpning, har bättre stått emot privatiseringsattackerna trots att Murgatan (Wall Street) genom åren satsat oerhörda summor på att få ta över USAs grundläggande pensionssparande. Nu skattar sig många lyckliga att bankirerna där aldrig lyckats. Erik Eriksson tycker sig komma med en impertinent fråga kring finansieringen. Redan inom pensionssystemets ram kan dock omedelbara förbättringar göras: 1. Slopa PPM-systemet, som medborgarna varje dag visar att det inte vill ha genom sin vägran att utnyttja systemets valmöjligheter. För i stället över PPM-premien till fördelningssystemet, vilket ger detta en omedelbar förstärkning med 2,5 procentenheter! 2. För tillbaka till AP-fonderna de drygt 250 miljarder som i enighet mellan de förbundna partierna flyttades över till statsbudgeten, med stöd i formella bokföringsresonemang. 3. Samtidigt ska nuvarande AP-fondernas spekulationskarusell naturligtvis stoppas. Här är Daniel Johansson inne på rätt linje. Mycket mer finns att reformera men bestående lösningar kräver ett mer genomgripande arbete, där andra än ekonomer och lekmän måste bedriva förarbetena. Sålunda använde Roosevelt sig av sitt lands främsta pensionsexperter under sitt föreberedelsearbete. Liksom ATP-systemets tekniske konstruktör var Sveriges då ledande försäkringsman, OA Åkesson, medan Per Eckerberg med sin utredning först på slutet kom in med (kloka) politiska överväganden.
Nu är det väl inte så länge sedan Mona Sahlin krävde att AP-fonderna skulle finansiera inköp av konkursmässiga bilföretag, och så underfinansierat som ATP var mot slutet kan nog inget svenskt pensionssystem bli.
Sedan har jag lite svårt att se hur det skulle kunna genomföras. Reformer av den här magnituden bör vara blocköverskridande - och man bär kunna lita på att en överenskommelse gäller något längre än till nästa ekonomiska oväder. Bengt Silfverstrand: Nu är du ute och reser igen. Mona Sahlin har aldrig föreslagit att AP-fonderna ska finansiera "konkursmässiga bilföretag." Det förslag du förmodligen åsyftar var att använda AP-fonderna i progressivt förebyggande stratetiskt strukturellt syfte. Risker för konkurser kan som bekant förebyggas och förhindras om insatserna sätts in i tid. Blocköverskridande - ja, om möjligt. Men när det gäller så socialt grundläggande reformer som pensioner så kan en strid i vissa lägen vara oundviklig och t o m nyttig - ATP-striden var väl värd att ta för den samlade arbetarrörelsen. Nu kan det vara dags för en ny pensionsstrid.
Johan Ingerö pratar förstås i nattmössan och återger bara amsagor som ständigt upprepas utan närmare granskning. ATP-systemet var fram till 1994, dvs fram tills pensionsarbetsgruppen lade fram sitt förslag till nytt offentligt pensionssystem och systemändringarna påbörjades, fullt finansierat. I en bilaga till det då framlagda materialet, som alltså de fem partierna bakom pensionsöverenskommelsen stod bakom, konstaterades att en avgiftshöjning med en procentenhet skulle ha varit tillräcklig för att systemet i dåvarande form skulle var finansierat för åren framöver.
Avkastningen på AP-fonderna samt pensionsavgifterna hade mer än väl täckt utbetalningarna – utan att man realt tullade på kapitalet! Man hade alltså samma typ av finansiering som i varje försäkringsbolag, där försäkringskostnaderna täcks av premier samt kapitalavkastning. Som varje system i ett samhälle under ständig förändring var också ATP-systemet i behov av en översyn. Det kunde ha skett genom vad som kallas parameterförändringar av det slag som riksförsäkringsverket föreslog i en skrift 1991. Nu blev det i stället ett fullständigt meningslöst systemskifte som kommande generationer får betala dyrt, om inget görs. De tre stora AP-fonderna användes då, före systemomläggningen, för investeringar i stat, kommuner och företag – utan något spekulativt moment. Alltså en förebild för hur det borde vara även i framtiden.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar. |







