”Klåfingriga politiker ska låta bli AP-fonderna”, skriver Johnssonkoncernens förste guru Antonia Ax:son Johnson på DN-debatt idag. För att ge sken av att vara någon slags representant för småfolket titulerar hon sig ”familjeföretagare.” Och det låter sig naturligtvis sägas. Men vad det i praktiken handlar om är att en av den
svenska storfinansens affischnamn pläderar för en fortsatt privatisering av det svenska pensionssystemet.

I den närmast tårdrypande artikeln får vi veta att Antonia stod på 70-talets barrikader mot ”vänstervåg” och löntagarfonder. Den här gången är det ironiskt nog sin egen borgerliga regering hon angriper. Och hennes kritik skjuter främst in sig på att denna regering, skakad av folkets vrede mot bonusar och börsklipp, haft den makalösa fräckheten att avisera nya riktlinjer för AP-fonderna . Det handlar bl a om att ställa krav på de privata företag fonderna investerar i och är ägare i att slopa bonussystemet.

Dessa rimliga men sett till pensionssystemets helhet synnerligen begränsade förbättringar kallar Ax:son Johnsson för klåfingrighet och att politikerna vill använda fonderna ”som instrument för sin egen maktutövning.”
Nej, vad svenska folket nu i stället bör göra är att kräva att politikerna gör en grundlig omvärdering av systemet och erkänner de misstag som skedde när hela pensionssystemet i stor politisk enighet ”reformerades” på 90-talet.

En av landets främsta sakkunniga på pensionssystemet, försäkringsmatematikern Jan Hagberg, skriver i en mycket tänkvärd artikel i LO-tidningen bl a: ”ATP-systemets grundare, på femtiotalet alltså, hade ett långsiktigt perspektiv. Först skulle denna rättvisereform genomföras, sedan fick man komma tillbaka och vidareutveckla den. Uttryckligen nämndes behovet av standardföljsamhet, som skulle diskuteras i samband med en förlängning av intjänandetiderna. Men när vi hade kommit så långt, kom ihåg att de första pensionärerna med full intjänandetid gick i pension först 1991, då hade nyliberalerna tagit över- Det blev automatik, fasta avgifter och spekulation på börsen i stället för ett socialt ansvarstagande.”

Förre Generaldirektören för riksförsäkringsverket KG Scherman har konstaterat att en medelpensionär under 5-årsperioden 2010-2014 förlorar 50 000 kronor i allmän pension till följd av den s k bromsens härjningar. 10.000 kronor per år.
Detta system kan vi som socialdemokrater väl ändå inte vara stolta över.
Nej, nu är det hög tid för en ny pensionsdebatt. En pensionsdebatt i vilken socialdemokraterna, gärna tillsammans med de röd-gröna vänner i vänsterpartiet och miljöpartiet, med vilka man nu gör gemensam sak i en landsomfattande turné, tar ledningen.

Ett svenskt välfärdssystem, värt namnet, måste innehålla ett pensionssystem som med Jan Hagbergs ord ”är i harmoni med en rättvis välfärd och med en väl fungerande arbetsmarknad. Och som är finansiellt hållbart.”