-Borstar du mig på ryggen, så borstar jag dig på ryggen. Sällan har väl detta klassiska uttryck varit mer aktuellt än i de yttersta av dessa dagar. Det började med att Sveriges EU-kommissionär Margot Wallström öste superlativer över regeringen Reinfeldt. Hennes omdömen grundade sig i allt väsentligt på b-regeringens resefrekvens till EU-högkvarteren.

Och när det gäller politiken glömde Margot bort att kommentera b-regeringens underlåtenhet att agera i en för EU-s framtida legitimitet i vårt land avgörande fråga – kollektivavtalens och strejkrättens status i EU-samarbetet. En praktfull vurpa av en person som med sin politiska bakgrund borde veta bättre.

Svaret på Margot Wallströms omfamning av b-regeringen kom snabbt. Närmare bestämt i dagens DN-debattartikel signerad moderaternas partisekreterare Per Schlingmann och rubricerad ”Margot Wallström bättre än Reinfeldt och Bildt.” Omdömet byggt på en av moderaterna beställd Skopundersökning där en av frågorna var vilka företrädare svenskarna anser är bäst på att företräda Sverige i det europeiska samarbetet. Eftersom Margot Wallström är den ende heltidsengagerade svenske företrädaren i EU så är ju svaret synnerligen förutsägbart.

Jag ifrågasätter inte på att Margot Wallström under de förutsättningar som råder i sammanhanget sköter sitt jobb på ett fullt tillfredsställande sätt. Att hon utan ”egen portfölj”, d v s eget sakområde, skulle ha särskilt stort inflytande på besluten i kommissionen är det dock knappast någon seriös bedömare som hävdat.

Nej ryktet om Margot Wallströms storhet är när man närmare skärskådar de konkreta prestationerna rejält överdrivet.
Inte för att jag tror att risken var överhängande, men det var ändå väl att det blev Mona i stället för Margot på den socialdemokratiska partiledarposten.