TRANSLATE WEB PAGE   NÄTVERKSPORTALEN WWW.S-INFO.SE   BLOGGPORTALEN WWW.S-BLOGGAR.SE   FORUMPORTALEN WWW.S-FORUM.SE 

Korkat och klokt under julhelgen

Som framgår av ”Mina visioner” är jag immun mot kungafjäsk och håller mig därför på behörigt avstånd från TV-apparater som ikväll är inställda på programmet ”Året med kungafamiljen”.  Däremot har jag ”julläst” Ernst Brunners monumentala roman ”Carolus Rex” – om ”krigarkungen” Karl XII.  Dels för att Brunner skriver bra, att hans likaledes ”jagfixerade” roman om Carl Michael Bellman gav mersmak, och dels för att Brunners skildring är en rejäl uppgörelse med alla de aningslösa ”barn av vår tid” som förklarar och försvarar historiskt våld med att ”de var ju bara barn av sin tid.”

 

Om vi fortsätter med barn av vår tid, eller varför inte säga korkade barn av vår tid så återfinns många sådana i svallvågorna efter flodvågskatastrofen. Anders Westgårdh, krönikör i Aftonbladet ger ”korkade barn av sin tid” ett ansikte när han i sin tisdagskrönika anställer en jämförelse mellan ett barns förlåtelse för att ha betett sig illa mot sin fröken med Laila Freivalds roll i efterdyningarna av Tsunamin.  Han fortsätter det nu rent vämjeliga drevet mot Laila med att kritisera henne för att hon inte deltog i minneshögtiden över de omkomna svenskarna, något som de flesta andra mediala betraktare funnit logiskt efter omständigheterna.  Westgårdh avslutar sin krystade krönika med att gissa att Laila Freivalds blir ambassadör.  ”Dock ej i något utrpräglat turistland.” Ridå!

 

Korkat så det förslår är också Ericssonchefen Carl-Henric Svanbergs sanslösa angrepp på regeringen i en intervju i TV 4:s ekonominyheter tisdag 27/12.   Samtidigt som Sverige i allmänhet och Ericsson och andra verkstads- och teknikföretag i synnerhet går på högvarv, nyföretagandet ökar, konkurrenskraften står på topp och vinsterna når nya rekordhöjder sällar sig Svanberg till den borgerliga gnällspikarkören och påstår bl a att ”en borgerlig regeringskulle underlätta tillväxten.”  Duktig företagare JA – men urusel analytiker av den miljö som omger och göder företagen.

 

På klokhetens konto noterar jag bl a en ledare i Aftonbladet, författad av Sveriges idag kanske främste politiske analytiker Olle Svenning.  Svenning skriver under rubriken ”Politikerna måste surras vid masten” den 18 december med koppling till Katastrofkommissionens rapport och den norska maktutredningen, om hur vi löper risken att få en parallellmakt – ”som i akuta krissituationer tar över det politiska ansvaret.”  Han påminner bl a om de allt högre nyliberala kraven på en författningsdomstol, som skall kunna överpröva demokratiska beslut fattade av Sveriges riksdag.  Och han avslutar sin ledare med följande tänkvärda ord: ”Frågan om demokratins och därmed politikens verkningsgrad har en klassdimension. De privilegierade skikten föredrar, som alltid, en tunn demokrati.  Därför vill de surra politikerna vid masten.  Ledande politiker bör inte tillhandahålla repen.”

 

På klokhetens konto noterar jag också julaftonens artikel på DN-debatt där Mats Sjöstrand, gen.dir. i Skatteverket och Curt Malmborg gen.dir. i Försäkringskassan pläderar för en samkörning av båda verkens register i syfte att stoppa bidragsfusket. Till denna fråga återkommer jag i morgondagens blogg.



2005-12-28, 13:43  Permalink


"De privilegierade skikten föredrar, som alltid, en tunn demokrati."

Jo, en av de mest slående exemplen är att Riksbanken inte står under politisk kontroll. Politikerna gjorde sig själva maktlösa.


Bengt Silfverstrand: Jomenvisst, och det är ingenting jag gläds åt.
Delar helt din uppfattning och kan samtidigt meddela att jag tillhörde och tillhör fortfarande dem starkt invänder mot "reformen." Dess mest påtagliga resultat är riksbankens alltför snäva penningpolitik har lett till en onödigt hög arbetslöshet.
Ulvskog bekräftar Svenbergs tes. Han är en "usel samhällsanalytiker", gör "en konstig beskrivning av läget", det han framför är "otroligt feltänkt" och "egendomligt". Så uttrycker sig Marita Ulvskog, socialdemokraternas partisekreterare, om Ericssons VD Carl-Henrik Svanberg. Varför? Jo, han har sagt att han vill ha en borgerlig regering efter valet nästa år. Hennes aggressiva och nedlåtande utfall mot chefen för ett av landets viktigaste företag visar exakt varför Svanberg har rätt.


Bengt Silfverstrand: Tvärtom. Maria Ulvskog konstaterar mycket sakligt att Svanberg är en skicklig företagsledare men en usel samhällsanalytiker. Beviset för detta är ju att han uppenbarligen inte tagit något som helst intryck av Sveriges utomordentligt goda ekonomiska utveckling och gynnsamma företagsklimat.

Svanberg talar med andra ord mot bättre vetande.
Johan Paulsson är liksom andra välkommen med kommentarer till mina bloggar och artklar. Däremot undanber jag mig inbakandet av en massa länkar. Läsarna kan säkert göra sina bedömningar dem förutan och de apostroferade krönikörerna har redan rejält med utrymme i media. Paulssons länhänvisningar tas härmed bort.
Bengt, det är svårt att bedöma en artikel om man bara får den kritiska rescensionen presenterad. Och det brukar just därför höra till god internet-sed att länka till den text man kritiserar. Men det är ju ingen lag på det, för all del.

Anders Westgårdh hör absolut till de blekare krönikörerna på Aftonbladet. Jag vågar sticka ut näsan och påstå att det här på s-info, både bland de fasta skribenterna och de fria debattörerna, ofta presenteras mer läsvärda alster.

Jag hoppas och tror att ni insett att om ni tillåter skarp opposition på dessa sidor, så lyfts s-info från att vara en medioker ensidig politisk megafon, till att bli en av Sveriges saltaste debattplatser. Locka gärna hit fler av dina debatt-duktiga kollegor, så kan det bli riktigt kul. Jag tror (liksom Laakso) att ni underskattar den positiva image som sådan öppenhet och frispråkighet skulle ge.

Om du vill stryka detta inlägg, varsågod om du bara läst först, det blev väl mer riktat till dig än kommentarer i ämnet.


Bengt Silfverstrand: Skarp opposition är välkommen. Däremot inga slag under bältet. Etiska regler måste tillämpas även på bloggsidor. När mediabilden är så skev som den är i borgerlig favör, kan det knappast anses oförsynt att vi socialdemokrater använder våra debattfora i huvudsak i offensivt syfte. Tyck gärna till här, men vad andra medias mer eller mindre uppburna krönikörer tycker det vår var och en ta reda på själv på de tidningssidor etc. de dagligen framträder.
Chocknotan efter Göran Persson.
Om mindre än ett år är det förhoppningsvis dags att sätta punkt för epoken Persson. Hur bokslutet ser ut har sammanställts av realtid.se, och det är ingen munter läsning.


Bengt Silfverstrand: Perssons chocknota ja. Den består ju av statsfinanser i Europatopp, en blomstrande industri, ökad tillväxt, stigande produktivitet och en vinstutveckling på rekordnivå.
Du glömde:
Höga priser
Låga löner
Höga skatter
Dålig sjukvård
Låga barnbidrag
Fattigt folk
"De som anser sig vara provocerade av att dugligt folk har åsikter är de du bör var mest misstänksam mot!”



Bengt Silfverstrand: Höga priser ja, på vissa områden, och delvis en konsekvens av att det går bra för landet. Jmfr Norge, som det också går bra för, med ännu högre priser.
Låga löner- vilket det näringsliv som ofta kritiserar regeringen tycker är bra av konkurrensskäl.
Höga skatter. En direkt spegelbild av vår välfärdsmodell där sjukvård, äldreomsorg, skola etc. betalas solidariskt.
Dålig sjukvård. Lögn och förbannad dikt. Sverige ligger. Rapporten Svensk Sjukvård i internationell belysning gör en sammanställning av ett antal parametrar och de sammanvägda resultaten visar att Sverige totalt hamnar på andra plats efter Schweiz. Jämförelsen omfattar 24 länder och har sammanställts av TGhe Conference Board of Canada. Sverige intar liksom Schweiz 14 förstaplaceringar. Vi hanterar de största vårdbehoven, har måttliga kostnader, måttliga resurser, god tillgänglighet och goda medicinska resultat.
Låga barnbidrag. Lögn och förbannad dikt. Vi ligger här väl till och höjer nu barnbidragen ytterligare.
Fattigt folk. Korkat att påstå rent generellt.
Klyftorna mellan fattig och rik har förvisso ökat, men detta är ju en följd av nittiotalets nyliberala politik, vilken socialdemokratin nu dessbättre övergivit.
Bengt, tre av de fyra kolumnister jag länkade till i det inlägg du censurerade (Anders Westgårdh, Yrsa Stenius, Staffan Heimersson och Jan Guillou) har ett tydligt vänsterperspektiv, och Aftonbladet är sannerligen ingen borgerlig tidning.


Bengt Silfverstrand: Aftonbladets inte sällan vankelmodiga vänsterperspektiv är numera förlagt till ledare- och kultursidorna. Guillou och Stenius kan förviosso betraktas som vänsterorienterade, men att vänsteråsikter skulle vara någon garanti för objektivitet är väl en något märklig ståndpunkt för att komma från en nyliberal själ.

Min huvudpoäng i sammanhanget är ändå att nämnda krönikörer är så väl tillgodosedda när det gäller massmedialt utrymme att de inte behöver daltas med också på socialdemokratiska bloggsidor.
BS skrev: "att vänsteråsikter skulle vara någon garanti för objektivitet är väl en något märklig ståndpunkt för att komma från en nyliberal själ."

Må så vara, men vem har påstått det? Var vänlig att inte tillskriva mig åsikter jag inte framfört.

Om du ger Westergård utrymme genom att såga hans krönika, så finns det nog plats för en liten länk till orginalet så att läsarna själva kan bedöma din rescension, och se hur "objektiv" den är.


Bengt Silfverstrand: Dina åsikter är dokumenterat borgerliga, inte sällan starkt lutande åt höger. Du har emellertid lärt dig gamet och lyckats nästla dig in på några s-sidor utan att "ägaren" upptäckt dina avsikter. En postmodern variant av sagan om Rödluvan och Vargen om man så vill.

Vad gäller Westgård så har han liksom andra krönikörer och mer eller mindre uppburna mediala proffstyckare rejäla utrymmen i boulevardpressen.
Jag tänker inte bjuda på några hänvisningar.
Visserligen en bisak i sammanhanget, men Brunners "Carolus Rex" är ett inte mycket till uppgörelse med någonting. Det ska vara en historisk roman om Karl XII, men innehåller ca 1 500 faktafel. Sedan har Brunner på ett antal ställen snurrat källornas vittnesbörd 180 grader och uppfunnit massakrer och annat som inte finns i källmaterialet. När det så gäller det språkliga är det på åtskilliga ställen närmast avskrifter av äldre texter, såväl karolinska memoarer och dagböcker som senare författare som t.ex. Anders Fryxell, vars "Berättelser ur svenska historien" från 1850-talet är bokens främsta källa. Det genuint "brunnerska" är mestadels en tunn fernissa ovanpå. Det skulle vara enkelt att med Brunners metod skriva en historisk roman om t.ex. Moder Teresa och övertygande beskriva henne som massmördare eller göra samma sak med Hitler och skildra honom som ett helgon. Men precis som i fallet "Carolus Rex" skulle resultatet inte säga någonting om den förmenta historiska huvudpersonen.


Bengt Silfverstrand: Eftersom Brunners bok om Karl XII är en roman och ingen vetenskaplig redogörelse för massmördarens liv och leverne så faller din kritik platt till marken.
Så källtrogen är ändå romanen att den på ett mycket gott underlag slår fast att Karl XII var en stor olycka för Sveriges folk.
Att Brunner placerar "krigarkungens" hjältegloria där den hör hemma på skräphögen är i dessa dagar, då nyromantiken på sina håll åter tas till heders, en prestation så god som någon.
Nja, det där är ett resonemang jag inte riktigt förstår. Ska en bok säga något om det ämne den handlar om, i det här fallet en historisk person, krävs det rimligen att skildringen är faktamässigt korrekt så långt möjligt är. När Vilhelm Moberg skrev "Rid i natt" och sin utvandrarserie lade han ner ett mycket stort arbete på att få så korrekta historiska miljöer som möjligt. Jag tror att resultatet vann på det, det skulle t.ex. blivit egendomligt om "Rid i natt" innehöll en scen där Svedje körde traktor eller tittade på TV.

I det här aktuella fallet är det då uppenbarligen så att kunskapsnivån rörande den sena stormaktstiden ute hos den vanlige läsaren är sådan att fullt jämförbara sakliga misstag helt enkelt inte noteras. Och det är ju en smula intressant.

Sedan vill jag nog påstå att en roman med ca 2 sakfel per sida och ett betydande antal totala förvanskningar av källornas berättelser inte kan säga speciellt mycket om föremålet för skildringen eller om den tid i vilket föremålet levde. Och vad är då poängen med boken? Varför skriva en roman om en nunna som heter Moder Teresa, verksam i Calcutta, född 1910 och död 1997 och sedan skildra henne som en obarmhärtig massmördare? Och framför allt, vad skulle en sådan roman säga om den verkliga Moder Teresa?

Och det där med "hjältekonungen" är en uppfattning som inte varit förhärskande under det senaste dryga halvseklet. Så just den dörren har varit vidöppen länge.

Och nej, "Carolus Rex" är inte speciellt källtrogen. Jag kan ge ett erbjudande: välj helt fritt fem olika ställen i boken som du anser "placerar hjälteglorian där den hör hemma" så ska jag, med källhänvisningar och allt, göra en analys av hur dessa passager förhåller sig till det faktiskt kända. Resultatet lär bli rätt oväntat.


Bengt Silfverstrand: Det är självfallet den skönlitteräre författaren obetaget att ägna sig åt fria fantasier även kring historiska personer. Det grepp som Brunner använder i "Carolus Rex" är ingalunda unikt, men intressant. Inte minst för att det ökar förståelsen och intresset för vår historia. I fallet Karl XII ligger det största värdet i att "krigarkonungen" framstår i all sin nakenhet som den despot han verkligen var. En stor olycka för Sveriges folk.
Bengt, att jag har en liberal politisk grundsyn och är kritisk till socialdemokratin har jag aldrig hymlat med.

Och nu kommer du åter med lögnaktiga anklagelser mot mig. Förtal. Vilken sida är det jag har "nästlat mig in på"? S-info? Hur "nästlar" man sig in på en öppen debattsida?!?


Bengt Silfverstrand: Du är välkommen med inlägg men glöm det där med självömkan. Det har vi fått nog av på dessa sidor.
Låt mig bara avslutningsvis då notera att just denne skönlitteräre författare ivrigt hävdat att boken ger "urkällornas bild" och att den alltså i en vidare mening är "sann", jämför undertiteln. Om jag tolkar din uppfattning rätt i det aktuella fallet är den alltså att felaktiga och förfalskade uppgifter likväl kan ge ett korrekt slutresultat, under förutsättning att det handlar om en roman. För medan du hävdar påpekanden om sakfel/förvanskningar är en kritik som faller platt till marken, vill du ändå hävda att slutresultat berättar någon slags sanning om en historisk person. Jag vet inte om det var så Expressenjournalisten resonerade i fallet Persbrandt, eller om det där bara handlade om att vilja tro på uppgifter som tycktes passa in och som dessutom verkade lovande för lösnummerförsäljningen.

Jag dristar mig dock till att gissa att din uppfattning hade varit något annorlunda i fall föremålet i stället hade varit en mer sentida makthavare, som t.ex. Olof Palme eller Tage Erlander. I ett sådant fall hade du förmodligen inte uppfattat en starkt negativt hållen roman, uppbyggt på bevisligen sakliga felaktigheter och avsiktliga förvanskningar, som ett värdefullt bidrag till förståelsen av deras liv, karaktärer eller insatser för landet.

I vidare mening har vi nog här att göra med det fenomen som består i att det är lätt att okritiskt ta till sig uppgifter som förefaller att bekräfta det man redan vet eller tror sig veta. Medan man samtidigt förhåller sig vida mer kritiskt till sådant som inte stämmer med det man redan vet eller tror sig veta. Rent allmänt sett har det ett betydande värde i fall den kritiska blicken, tvivlet och nyfikenheten blir mindre selektiv än så.


Bengt Silfverstrand: Nej, då har du tolkat mig fel. Romanen ger givetvis författaren större "spelutrymme" än faktaredovisning. Detta betyder ju ingalunda att Brunners roman om Karl XII är ett enda stort falsarium ur faktasynpunkt, vilket tycks vara din ståndpunkt. Brunners huvudlinje att Karl XII var en despot och att hans ständiga krigföring och långa frånvaro från Sverige förde landet till ruinens brant stämmer väl överens med de historiska källorna och vad moderna historiker kommit fram till.
Jämförelsen med Expressen och Persbrandt är inte särskilt relevant i sammanhanget.
Din avslutande kommentar att det är "lättare att okritiskt ta till sig uppgifter som förefaller bekräfta det man redan vet eller tror sig veta", ligger det förstås något i.
Selektivitet är heller inte något som vetenskapsmannen /kvinnan kan svära sig fri från.
Till syvende och sidts är det ändå ett faktum att Karl XII förlorade vid Poltava, att han förskringrade det svenska stormaktsväldet, att han desavouerade både riksdag och sina närmaste rådgivare och att han stupade (inte osannolikt för en svensk kula) vid Fredrikshald den 30 november 1718.
Jag hade egentligen inte tänkt att kommentera vidare, men ett par saker kan var värda en fortsättning.

Ur faktasynpunkt är boken i fråga faktiskt att betrakta som ett falsarium. Jag har ägnat en hel del tid under de gångna fyra månaderna åt att granska varenda mening på varenda sida, just därför att författaren gjort så pass anspråksfulla uttalanden. Jag har jämfört alla uppgifter med den litteratur som finns och även med det tryckta källmaterialet. Jag har alltså kunnat identifiera författarens "källor" i mycket stor utsträckning och jämföra dels med de uppgifter som återfinns i dessa, dels med de uppgifter som går att få fram ur annat material. Och då har jag funnit: sammanlagt ca 1 500 sakfel. Dessa är av olika typer, en del smärre och andra större. Vissa av dessa sakfel är uppenbart ditsatta mot bättre vetande. Låt mig ta ett litet exempel. På sidan 730 berättas hur Karl XII straffar två fartygsbesättningar, bland annat genom att arkebusera en fartygschef. Detta är en gammal myt som avlivades redan på 1930-talet och dess avlivande nämns i Frans G. Bengtssons "Karl XII:s levnad". Det kunde således bl.a. visas att den avrättade skepparen dog först över 20 år senare. Brunner har läst Frans G. Bengtsson, så han vet att arkebuseringen är en myt. Ändå väljer han att ta med den.

Detta är då inget unikt tillfälle, det finns många fler. Du har på sidan 118-120 en stor likbesiktningsscen som överhuvudtaget inte ägde rum. De personer som nämns är i huvudsak historiska, deras brott likaså. Men vissa av dem avrättades inte och kan följaktligen inte ha burits in, andra fall avgjordes inte förrän Karl XII hade lämnat Stockholm etc. Källan för rättsfallen är en bok som heter "Karl XII på justitietronen", det är ur den allt kommer. Men sedan har alltså rättsfallen friserats.

Då går vi tillbaka till ett modernare parallellfall. Låt oss anta att någon skrev en roman om Per-Albin Hansson. Den var så utformad att den gav ett plausibelt intryck, den föreföll verkligen att handla om den historiske Per-Albin. Men författaren hade tagit sig före att göra vissa justeringar, han hade t.ex låtit Per-Albin misshandla sin hustru å det grövsta samt hitta på ett och annat riktigt lömskt och otäckt även inom politiken. För den som inte närmare var bekant med Per-Albins liv och karriär skulle sådant sannolikt kunna passera - hur många av de som är unga idag vet speciellt mycket om Per-Albin Hansson?

Min ståndpunkt är att en sådan roman om Per-Albin vore förljugen, precis på samma sätt som "Carolus Rex" är förljugen i fallet Karl XII. Och då menar jag att den heller inte skulle säga något av värde om Per-Albins liv, karaktär och politiska insatser. Precis på samma sätt som "Carolus Rex" genom sådant jag nämnde ovan ger en totalt falsk bild.

Man kan inte, menar jag, bygga upp ett porträtt av en historisk person av en mängd felaktiga och falska uppgifter och sedan likväl få ett resultat som säger något relevant om denne historiske person. Och det krävs inte så många förvanskningar för att intrycket på den intet ont anande läsaren ska bli starkt. Givetvis säljer också sensationer bättre, "Karl XII var en massmördare i stil med Hitler" ger större rubriker än "Karl XII var som andra europeiska furstar".

När det sedan gäller den verklige, historiske Karl XII och hans fel och förtjänster är det en mycket stor och komplex problematik. Jag skulle mycket gärna ta en sådan diskussion, men vet inte om detta är precis rätt plats.

Vad man enligt min mening bör undvika är att sätta historiska personer i en bur på zoo och sedan stå utanför och peka finger åt det som skiljer dem från oss. Man bör försöka sätta in dem i relation till den tid i vilken de verkade och de normer och föreställningar som då gällde. Man bör också, menar jag nog, försöka undvika att falla för frestelsen att tro att vi år 2005 befinner oss på den högsta moraliska nivån som går att nå och att vi därför kan sitta till doms över levande och döda. Vi bör nog acceptera att det samhälle vi har idag och de föreställningar som råder idag är en produkt av de gångna seklerna. Vi kan sätta oss på höga hästar och döma ut Gustav Vasa för hans hårdhänthet, men är det givet att Sverige hade varit ett bättre land att leva i om t.ex. hans centraliseringsarbete hade blivit ogjort? Axel Oxenstierna, som kommit på modet mycket de senaste åren, gjorde tillsammans med Gustav II Adolf mycket för Sveriges utveckling. Samtidigt engagerades Sverige i flera militära konflikter under hans tid, med de lidanden som detta medförde både hemma och utomlands. Men hade landets utveckling alls blivit densamma om krigen inte hade ställt krav på reformer inom en rad sektorer? Hade Sverige alls fått in så många invandrare med olika specialkunskaper om vi hållit oss på en kant uppi i norr? Vad betydde krigsbytena och engagemanget på kontinenten för det svenska kulturlivet och vetenskapens utveckling?

Vi bör nog acceptera att vi inte kan plocka russinen ur den historiska kakan, vårt samhälle av idag är en produkt av såväl gott som ont i det förflutna. Och det är inte så säkert att vårt land, rikt på skog och malm, hade kunnat undgå att drabbas av fientliga arméers infall under 15-, 16- och 1700-talen i fall Gustav Vasa, Gustav II Adolf m.fl. inte hade byggt upp en stark centralmakt och en stark krigsmakt - med bitvis hårda medel (i en hård tid). Och då hade säkert landets befolkning fått lida än mer, vilket var det som skedde i t.ex. Polen.

Så när man i sin bekväma fåtölj anno 2005 sitter till doms över gångna tiders svenska kungar ska man kanske vara lite försiktig.


Bengt Silfverstrand: Min utgångspunkt i denna diskussion och efter att ha läst Brunners historiska roman om Karl XII har varit:
1. Historiska personer tål väl att granskas
2. Brunner hymlar inte med att det rör sig om en roman. De faktafel du åberopar fritar inte på något sätt Karl XII:s alla mord och övergrepp på den egna befolkningen såväl på civilbefolkningen i de länder han skövlade.
3. Granskningen av Karl XII är särskilt viktig eftersom han fortfarande är en hyllad kultperson i fascistiska kretsar.

Faktafel kring enskilda händelser - även om det skulle röra sig om flera sådana faktafel - innebär ju inte att boken ger "en totalt falsk bild." Karl XII:s illdåd utöver de i boken förekommande autentiska är tillräckligt många för att kunna kompensera faktafelen.

Din avslutning med hänvisning till Gustav Vasa, Gustav II Adolf mfl: "Och då hade säkert landets befolkning lida än mer, vilket var det som skedde i t ex Polen" - är häpnadsväckande. Landets befolkning skulle i konsekvens med detta resonemang alltså fått lida än mer, om Karl XII inte befunnit sig i exil i 15-talet år, levt på kredit och nödmynt etc. F-n trot!

Jag tror inte att du riktigt förstår omfattningen av förfalskningarna och felen. De exempel jag gav var två, men jag kan 1 500 till. I en artikel i SVD för någon månad sedan tog professor Ove Bring upp ett sådant exempel, nämligen stormningen av Lemberg (även om Bring råkat ange fel ort). Brunner säger att Karl XII då hade lovat sina soldater fri plundring och stadens kvinnor under 24 timmar. I själva verket berättar källorna att plundring uttryckligen förbjöds och våldtäkter var belagda med dödsstraff enligt krigsartiklarna, så det kan vi också stryka. Så där fortsätter det igenom boken. På sidan 229 låter kungen innebränna en mängd kvinnor, i själva verket framgår det av just de källor Brunner använt att man enbart brände husen. På sidan 470 talas om en order att hugga ned alla människor. Någon sådan order fanns inte. Och så är det hela tiden, gång på gång. Kungens Messiasfantasier - ett rent påhitt. Hans kvinnohat - samma sak. Djurmassaker - möjlig bara om det är 8 dagar mellan 1 och 2 juni. Osv, osv, osv.

Och det behövs faktiskt inte så många dylika förvanskningar för att en falsk bild ska sätta sig. Vi kan gå tillbaka till exemplet med Per-Albin. Låt oss säga att någon gör på samma sätt med hans liv. Författaren låter Per-Albin misshandla hustrun svårt tre gånger, låter sedan honom trakassera försvarsministern Janne Nilsson så intensivt att den drabbas klappar ihop av detta och avlider och så några andra dylika ting. Effekten på den intet ont annande läsaren blir kraftig, det kan jag garantera. Det skulle inte bli mycket var av den jovialiske folkhemsskaparen efter en dylik "sann" roman.

Sedan finns det några ting som dessvärre stör din Karl XII-bild. En sådan sak är att vid riksdagen 1723, bara 5 år efter enväldets fall, agerade bondeståendet för ett stärkande av kungamakten. Hur kunde detta komma sig, om den starka kungamakten under Karl XII hade varit en sådan förbannelse? Ett annat exempel är den polsk-litauiske militären och ämbetsmannen Zawisza, som deltog i kriget på svenskarnas sida. Han kallar Karl XII för polackernas vän i sina memoarer. Den landsflyktige ukrainske hetmanen Orlik skrev under 1720-talet dagbok och i den återkommer han många gånger till Karl XII, som han bl.a. kallar "min älskade välgörare". Det finns, är jag rädd, vissa djupt rotade föreställningar om det stora nordiska kriget som illa tål en konfrontering med verkligheten. En annan uppgift Brunner har gett, och som tydligen också en del tror på, är att av Sveriges befolkning på 1,2 miljoner dog 400 000 i krigstjänst. Detta skulle alltså innebära alla vuxna män och lite till. Förstås helt omöjligt. I själva verket genomgick landet under perioden 1699-1718 en svag folkökning, enligt moderna beräkningar. Detta alltså trots krig och trots pest.

Visst tål Karl XII att granskas. Men liksom med fallet Per-Albin sker en sådan granskning bäst utifrån korrekta fakta. Brunners bok skapar en myt som inte gagnar någon. Extremisterna är inte dummare än att de kan upptäcka samma sak som jag har gjort. Samtidigt uppfattar de det som att "etablissemanget" blundar för samma sak och ställer sig bakom boken. Det skapar bara mer spänningar, en kamp mot högerextremisterna bör föras med korrekta uppgifter.

Och Karl XII kan faktiskt inte rå för att han blivit extremistidol. Så just det bör man nog inte lägga honom till last.



Bengt Silfverstrand: Efter att ha inlett som en ganska måttfull KalleTolvabeundrare har du efterhand bekänt färg riktigt ordentligt. Du framstår inte minst i de två senaste inläggen som en alltigenom okritisk betraktare av denne despot som ju även av sentida historieforskare blivit ganska rejält avklädd sin hjältemundering.
Brunner ger i romanens form en ensidig och i många enskilda detaljer (slag, plundringar etc) direkt felaktig bild av vad som faktiskt skedde.
Han har medvetet valt fokus och hymlar inte med detta. Dock har han tillräckligt många korrekt redovisade hållpunkter för att hans roman ska kunna erkännas som en viktig motvikt till alla de hjälteskildringar kring den krigsgalne diktatorn Karl XII.
Den helhetsbild som Brunner tecknar av en kung som efter många irrfärder i exil blev alltmer kringskuren både internationellt och i Sverige finner väl stöd i modern historieforskning.

Hur många svenskar exakt som dog i krigstjänst är av mindre intresse i sammanhanget. Att de som dukade under av fiendekulor, svält och andra umbäranden under alla förhållanden kan räknas i flera hundra tusen går lätt att verifiera genom andra och mera källtrogna dokument. Den svaga folkökning du talar om vederlägger heller inte slutsatsen att svenska folket led svårt av krigets, svältens och dess följdsjukdomars orsaker. Väcker det inte någon kritisk undran att karln höll sig borta från landet i mer än 15 år samtidigt som fienden -båda danskar och ryssar - ställde till inte obetydliga problem i gränstrakterna mot Sverige.

Rent patetiskt blir det när du radar upp ett antal "älskade" vänner till Karl XII. Men det framstår väl som helt uppenbart - och detta utan hänvisning till Brunners skildringar - att karln bedrev ett i vissa stycken klassiskt maktspel efter den inte okända principen "härska genom att söndra". En viss begåvning i att spela ut den ene diktatorn mot den andra gav han förvisso prov på.
Nödmynten är ingen sentida uppfinning och beteckning. Idag har metallvärdet ingen betydelse för penningens värde. Då var sambandet helt påtagligt. Det går heller inte att göra relevanta jämförelser mellan en tid då nödmynten verkligen var nödmynt och "reformen" hade direkt bäring på att landet var skuldsatt upp över öronen med vår tid då inflation är en internationell företeelse som inte bara drabbar Sverige utan hela den värld som håller sig med konvertibla valutor.

Slutligen är jämförelsen med Per Albin H. inte heller den relevant i sammanhanget. Om någon framställt några av de anklagelser mot Per Albin som du för fram, så hade självfallet reaktionen på de flesta håll blivit mer eller mindre våldsam.
I fallet Karl XII kan ingen förneka att han var envåldshärskare som t o m tänjde på de maktbefogenheter han enligt konstitutionen kunde åberopa, att hans samlade krigsäventyr blev ett fiasko, landet och folket fattigare, och att Sverige under hans år vid makten förlorade i både absolut landinnehav och reellt politiskt inflytande och anseende.
Och som ett P.S. - vad är ett nödmynt? Jo, ett mynt vars metallvärde inte motsvaras av den påstämplade siffran. Samma sak lär vara fallet med våra mynt idag, för att inte tala om sedlarna. 1800-tals historiker som Fryxell, i vars anda Brunner skriver, fördömde också statlig kontroll över näringslivet, åtgärder motsvarande allmän värnplikt etc., ting som inte faller sig fullt lika onaturliga för de som upplevt världskrigens massinkallelser eller bensinransoneringen på 70-talet.

En annan intressant detalj, som Brunner förstås inte är intresserad av att förtälja, är att Karl XII i Polen insisterade på att en ny kung skulle vara polskfödd, och alltså ingen utlänning som t.ex. August vilken delvis med vapenmakt tagit tronen i besittning. Detta att insistera på en polack var förmodligen ett misstag, det gjorde saken svårare. F. ö. får man nog säga att avsättningsidén var polsk, även om utförandet par Karl XII:s stämpel. En annan intressant detalj är att Karl XII avböjde förslag att stycka Polen, han ville ha ett mot Sverige vänligt inställt Polen som kunde fungera som stöd mot Ryssland. Och det var också mot den bakgrunden statyn i Kungsträdgården kom till, den restes av liberaler som August Blanche såsom en solidaritetsaktion med ungrare, polacker och finnar, folk som man menade att Ryssland hjälpt till att trycka ned. Och till invigningen kom också hälsningar från exilpolska grupper i Paris. Se hur Karl XII och Mazepa uppfattas i dagens Ukraina, en mycket snarlik bild. Som Polens och Ukrainas historia kom att utveckla sig efter det stora nordiska kriget är det heller inte underligt att en sådan bild uppkom.

Som jag tidigare nämnt, den historiska verkligheten är mycket mer komplicerad än vad man i förstone kan tro.


Bengt Silfverstrand: Se föregående svar.
"Karl XII-beundrare" - sannerligen. Förklara då för mig hur Karl XII och det stora nordiska kriget skilde sig från t.ex. Gustav II Adolf och Axel Oxenstiernas engagemang i trettioåriga kriget. Vad gör Karl XII till Brunners "Hitler" och de andra båda till något helt annat?

Det finns en passus hos Anders Fryxell, en mot Karl XII ytterst negativ person, som låter så här: "de härjningar den svenske kungen föreskref i sig själfva icke voro mer omänskliga än de, hvilka enligt då gällande sed mångenstädes blefvo också af andra bildade nationers krigare utöfvade; se t.ex. fransmännens samtidiga förfarande i Valencia och Catalonien under spanska tronföljdskriget". Vilket också är riktigt och till vilket kunde ha lagts fransmännens i Pfalz och hertigen av Marlboroughs i Bayern, för att ge ett par exempel.

Sedan förstår jag inte resonemanget i övrigt. En förfalskad bild av Per-Albin vore alltså värd starka reaktioner, men en förfalskad bild av Karl XII och hans tid bör däremot hyllas. Och varför det? Jo, tydligen för att Karl XII är högerextremisternas hjälte och verkade i en tid då det inte rådde demokrati. Vore det inte bättre att bekämpa högerextremisternas idoliserande av Karl XII med att säga att hans Sverige och hans armé var oerhört mångkulturella? Att under hans tid gjorde män med utländskt påbrå viktiga insatser inom kultur, vetenskap och förvaltning? Att de av honom föranstaltade orientexpeditionerna förde nya impulser till Sverige inom konst, vetenskap och arkitektur? Eller att det i Karl XII:s följe till Sverige kom turkar, ukrainare och polacker? Det om något vore ju saker som inte passade ihop med extremisternas ideal.

Jag tycker det är så ytterligt beklämmande att en diskussion om Karl XII måste hamna i ytterligheter. Den som inte menar att han var ett massmördande monster blir betraktad som suspekt, det är tydligen helt omöjligt att betrakta Karl XII som en furste av sin tid, med en uppsättning fel och brister men också med förtjänster - precis som Ludvig XIV, Napoleon, Gustav II Adolf eller Axel Oxenstierna. Nej, Karl XII var sin tids Terminator och den som vill se mer nyanser än så är suspekt.

Sedan kan vi gärna ta en diskussion om vilken bild Karl XII och hans tid har inom den historiska forskningen. Det finns en alldeles utmärkt artikel i Karolinska förbundets årsbok 2003 som jag kan rekommendera (och förbundet är alltså en vetenskaplig sammanslutning, ingen högerextrem organisation).


Bengt Silfverstrand: Att en sjuårig för landet förödande krigsinsats skulle bedömas mildare än en trettioårig dito finns det knappast något sakligt belägg för. Att tillvita Brunner epitetet "Hitler" om Karl XII är din egen uppfinning.

Fryxell beskriver Karl XII:s härjningar som "inte mindre omänskliga" än motsvarande illdåd utförda av t ex fransmännens i Valencia och Catalonien. Av detta resonemang kan man självfallet också dra den motsatta slutsatsenn, nämligen att den svenske despoten inte är ett lika stort odjur som fransmännen, varken större eller mindre.

Min synpunkt beträffande Per Albin har du tolkat som en viss potentat läser bibeln. Jag bara konstaterar att ett utmålande av Per Albin som en skurk skulle skorra så falskt att det omedelbart skulle leda till starka motreaktioner.
I fallet Karl XII, så är bilden av honom som en stora olycka för landet, Brunners skildringar förutan, väl etablerad bland seriösa historiker.

Några ytterligheter har denna diskussion vad jag kan se knappast hamnat i. Som du väl ändå märkt har jag seriöst bemött dina inlägg. Karl XII är en av de mest "genomlysta" svenska historiska gestalterna. Kontroversiell, med både fel och förtjänster. Sammantaget kan man nog ändå konstatera att han bar huvudansvaret (populärt också i dessa dagar att utse syndabockar bland ledande statsmän/kvinnor)för den förfallsperiod som landet genomgick under hans regim.

Härmed avslutas debatten i denna fråga.
Aftonbladet 25/7:

"Brunner verkar uppriktigt glad att Karl XII är rejält begraven. Det är ingen vacker bild han tecknar av vår största och mest kända kung.
- Han var en hänsynslös massmördare. Helt i klass med Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot, säger Brunner." Fler liknande uttalanden finns, även i TV.

Jag har bara en avslutande synpunkt. En skönlitterär författare får naturligtvis behandla en historisk person precis som han vill. Han får gärna frisera källmaterial, snurra det 180 grader, han får hitta på massakrer som aldrig existerade - han får göra precis vad han vill. Men gör författaren på det sättet bör han också berätta det för sina presumtiva läsare och åhörare.

Jag tycker inte det är en orimlig princip.


Bengt Silfverstrand: Jag delar uppfattningen att Brunners bild av Karl XII i långa stycken är starkt vinklad. Det finns ändå tillräckligt med pregnanta och väl källdokumenterade avsnitt som befäster den kritik som också modern historieforskning förmedlar, nämligen att Karl XII-eran i svensk historia och politik var en nedgångsperiod för Sverige.
Förnamn och efternamn är obligatoriskt. E-postadress och webbadress är valfritt.
Skriv sedan din kommentar och klicka på Spara kommentar.

FÖRNAMN

EFTERNAMN

E-POSTADRESS (valfritt, publiceras ej)

WEBBADRESS (valfritt)


KOMMENTAR PÅ INLÄGGET




Regler för kommentarer

I den här bloggen eftersträvar vi en öppen debatt och välkomnar kommentarer. Men vi vill att tonen där vi tilltalar varandra är artig och att det som lyfts fram hör till ämnet för det inlägg som kommenteras.

Kommentarer som bryter mot följande punkter tas bort:
  • ej undertecknade med förnamn och efternamn
  • kränker andra personer eller utmålar dem som brottsliga
  • är rasistiska, homofobiska, sexistiska eller diskriminerande
  • innebär brott mot tystnadsplikten
  • uppmanar till brott eller annat som bryter mot lagen
Observera även att kommentarer med länkar till webbsidor innehållande något av ovanstående, inte är tillåtet, såvida det inte är av stor vikt i sammanhanget.

Din kommentar kan även bli borttaget om:
  • du använder hundratals utropstecken eller nonsensord
  • vi misstänker att skribenten inte använder sitt eget namn
Ägaren till respektive hemsida har dock rätt att, utöver dessa regler, själv avgöra vilka kommentarer som skall finnas i bloggen. Upprepade brott mot dessa regler kan innebära att du spärras från att kommentera i bloggen på hemsidan.

När en kommentar görs loggas IP-adress samt tidpunkten när kommentaren gjordes, vilket gör det möjligt att ta reda på från vilken dator kommentaren härstammar ifrån. Alla kommentarer som bryter mot svensk lag rapporteras till polis och Internetleverantör, vilket kan medföra fängelse och/eller böter samt att Internetleverantören stänger ner Internetuppkopplingen för personen som gjort kommentaren.


Se S-filmklipp med socialdemokrater
Laddar filmer...
VILL DU SE FLER S-KLIPP? BESÖK YOUTUBE.COM