Inte oväntat har finanskrisen gett mer eller mindre euforiska anhängare av EURON luft under vingarna. På sina håll närmar sig euforin till och med hysterin. Folkparitet – Opportunisterna (ett tillägg till partinamnet, som blir alltmer motiverat) var först ute med att begära en ny omröstning om euron och nu sluter både borgerlig press och enstaka socialdemokrater upp i kören. En annars glad Euroanhängare, Jan Andersson har dock ännu inte synts i debatten, men bättre kanske komma kan.

Hursomhelst finns det inte särskilt starka sakaargument för att nu utsätta svenska folket för en ny folkomröstning. Viljan till en sådan var som bekant iskall när det gällde Lissabonfördraget och de oklarheter som därvidlag råder om den svenska arbetsrättens framtida ställning i EU-samarbetet.
Vad är det då vi ser så här i finanskrisens kölvatten? Jo, att valutaspekulanter utan både land och skrupler överger små valutor som den svenska. Och detta trots att den svenska ekonomin, väl underbyggd under tidigare socialdemokratiskt styre, står stark så sjunker kronans värde, vilket i sin tur ger den svenska exporten konkurrensfördelar. Det finns alltså även i den här frågan två sidor på myntet, det gäller kronan såväl som euron.

Kronans fall har ingenting med realekonomi att göra. Exportindustrin gynnas av den lägre kronkursen. Det finns uppenbara fördelar för ett land att själv bestämma räntan. För bara några veckor blev vi ju åsyna vittne till hur den svenska riksbanken, genom sin självständighet, kunde slå till med en tydligt större räntesänkning än vad den europeiska centralbanken (ECB) mäktade med.

Och att det är själva ”utanförskapet” som skulle vara orsaken till det svenska kronfallet jävas också av det danska exemplet. Ty lika ”utanförstående” Danmark har en urstark krona vilken får danskar att i skytteltrafik åka över sundet och med billiga svenska kronor storhandla i svenska butiker och därmed bidra till att stärka efterfrågan och det svenska folkhushållet…..