”Genom att göra ekonomin till en icke-politisk fråga har den neoklassiska ekonomiska teorin förstört ekonomins möjligheter att hantera verkligheten.” Så skrev den legendariske och klarsynte amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith konsekvenserna av att skilja ekonomi och politik.
Sverige har som bekant numera en från politiken fristående riksbank. Beslutet tillkom under hårt tryck från EU och som en förberedelse för ett EMU-medlemskap utan att det förekom någon egentlig politisk debatt om saken i vårt land. I de yttersta av dessa dagar ser vi konsekvenserna av det Galbraith redan för länge sedan konstaterade.

Riksbanken och dess experter förutsätts enligt den ekonomiska regelboken ha större förutsättningar än politiker att fatta visa och ekonomiskt oomtvistliga beslut. Hur förhåller det sig i verkligheten?

Exempel 1. Det svenska inflationsmålet om två procent är inte förenligt med en arbetslöshet lägre än fyra procent visar bl a studier av professor Per Lundborg vid fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (FIEF). Samma slutsatser har TCO och Arbetsmarknadsstyrelsen dragit. En procents räntesänkning motsvarar en sysselsättningseffekt på ca- 50.000 jobb. Det innebär runt 20 miljarder i förlorad tillväxt medan den offetnliga ekonomin förlorat ca. 14 miljarder kronor i skatteintäkter och minskade utgifter.

Den svenska Riksbanken pressade under lång tid ner inflationen för lågt. Det har givit Sverige lägre produktion och högre arbetslöshet än vad som varit nödvändigt. Slutsatserna framfördes bl a i en rapport av två internationella ekonomiprofessorer (Francesco Giavazza och Frederic Mishkin) som på uppdrag av riksdagens finansutskott låtit utvärdera riksbankens penningpolitik under åren 1995-2005.

Riksbanken har varit för sen med att sänka räntan och för snabb med att höja den. Det betyder att riksbanken stramat åt för mycket – i tio år! Vi har fått lägre tillväxt, färre jobb och fler arbetslösa än vad som varit möjligt.

Ex. 2 – För bara några månader sedan höjde riksbanken räntan. Motiveringen för denna höjning var stigande inflation – ca. 4 procent. Men redan då visst riksbanken att konjunkturen tydligt var på väg ner. Beslutet, som dessutom inte var enhälligt inom den beslutande riksbanksdirektörskretsen, ifrågasattes starkt av flera ekonomer, bl a av Konjunkturinstitutet.
Sen kom finanskrisen och Riksbanken tvingades sänka räntan – i två omgångar. Den kraftigt sluttande konjunkturen kommer sannolikt att tvinga banken till ytterligare räntesänkningar.
Samtliga beslut om räntesänkningar har skett under den konjunkturpolitiska verklighetens ”galge.”
Vad visar då detta? Jo, att ingen ekonom i denna värld har bättre möjligheter än folkvalda politiker i ett lands regering – med dess tillgång på ekonomisk expertis – att göra bedömningar på makronivå.

”Vi kan inte reducera det som sker till en familjeangelägenhet för de branschanalytiker, börsmäklare eller familjeekonomer, som vi ser i morgonsofforna i TV. Först om krisen blir en maktfråga, blir den begriplig för gemene man”, skriver Björn Elmbrant klokt (under rubriken ”Blocköverskridandets förskräckande historia”, i just utkomna Tiden nr. 5-08.

Så sant som det är sagt. Några politiska förutsättningar för att lyfta tillbaka penningpolitiken till politik och regering finns tyvärr inte.  Därtill är Sverige redan för hårt fjättrade till den ”europeiska gemenskapen.”
Däremot är det viktigt att föra en offentlig debatt om konsekvenserna av det beslut om politikens skilsmässa från ekonomin som en gång tvingades på svenska folket utan offentlig debatt.