Lyssnade med stigande intresse på Per Nuders framträdande i SVT:s morgonsoffa. Det var en helt annan Per Nuder, än den ibland alltför forcerade och arrogante Nuder i ministeruniform.
Lugnt och sakligt och utan minsta bitterhet förklarade han bl a sina relationer till Mona Sahlin och Göran Persson. Visst framkom det att det skurit sig en del på slutit i samarbetet med Göran Persson. Och visst blev han besviken på att Mona ratade honom som ekonomisk-politiskt talesman till förmån för Tomas Östros.

Men han var samtidigt mån om att lyfta fram helhetsbilden. Hans nära samarbete med Göran Persson och den betydelse denne haft för Nuders snabba avancemang i partitoppen. Och hans mångåriga personliga och politiska frändskap med Mona Sahlin. Även den person som övertagit hans roll i partitoppen och ”skuggregeringen” – Tomas Östros fick en ”ros utan taggar”.

Många exempel visar att det är svårt att prestera trovärdiga och läsvärda memoarböcker allt för tätt inpå avslutad politisk karriär,  eller "periodslut" i karriären (borde väl gälla Per Nuder). Kjell Olof Feldts ”Alla dessa dagar”, som utkom mitt under brinnande valrörelse 1991 är ett belysande exempel. Intressant och läsvärd – ja, men med inte obetydliga övertoner av bitterhet och övervärdering av den egna rollen.

Innan något definitivt omdöme om Per Nuders i dag utkomna bok ”Stolt men inte nöjd” avges ska jag givetvis läsa densamma.
Men efter att ha lyssnat på hans i media hittills gjorda uttalanden om socialdemokratisk politik och dess aktörer i hans omgivning – och då inte minst den uppriktiga och nyanserade insatsen i SVT:s morgonsoffa, där han också förklarade att han är beredd att fortsätta arbeta för socialdemokratin, är jag redan nu beredd att säga.

Välkommen tillbaka i partitoppen, Per Nuder.