EU-parlamentarikern Jan Andersson har i en rad inlägg om EU kritiserat både regeringen och junilistan utifrån ett vänsterperspektiv. I ett genmäle till junilistans Helène Goudin i Helsingborgs Dagblad den 14 oktober polemiserar han mot Goudins påstående att valet till EU-parlamentet inte handlar om vänster och höger utan om EU:s maktbefogenheter.

Så här skriver han bl.a.: ”I Europaparlamentet sker lagstiftning om miljöpolitik, konsumentpolitik, minimiregler rörande arbetsmiljö med mera. I detta frågor finns ett tydligt vänster-höerperspektiv.” Visst har Jan Andersson rätt. Sedan är det en annan sak att ett val till EU-parlamntet självfallet också handlar om EU:s maktbefogenheter. Vilka maktbefogenheter EU ska ha gentemot de nationella parlamenten och vilken makt EG-domstolen ska ha i förhållande till politiken måste givetvis ständigt vara föremål för en politisk diskussion – inte minst inför ett val.

Men nu var det vänster-högerfrågan som var ämnet. Och samma syn som Jan Andersson nu för fram i ett EU-perspektiv gäller förstås också den politiska debatten i Sverige. Här finns en vänster-högerskala, i de yttersta av dessa dagar livligt demonstrerad i de två aktuella TV-debatterna – partiledardebatten den 12 oktober och Mona-Fredrik-duellen den 14 oktober.
Debatten om a-kassan kontra skattesänkningar är bara en och en mycket tydlig höger-vänsterfråga. Privatiseringar kontra offentlig verksamhet är en annan. Utvecklingen av vår gemensamma skola kontra uppdelning av elever efter ekonomisk, social och religiös bakgrund en tredje. Listan kan göras lång men dessa exempel kan räcka för att illustrera problemet.

Och på samma sätt som det finns en vänster och en höger i partiuppdelningen så finns det sådana skiktningar också inom ett stort parti som det socialdemokratiska. Jimmy Larsson-Hagberg m fl är ute på ett gungfly när de försöker förneka att så skulle vara fallet.

Den bloggsfär vi nu befinner oss i är ju också en tydlig illustration till att spännvidden inom socialdemokratin är stor. Och detta borde inte vara något att hymla med. Olika uppfattningar i sakfrågor ska givetvis respekteras. Bara de erkänns och inte förnekas. Socialdemokrater har t ex olika syn på hur långt vi ska släppa in privata verksamheter på t ex skol- och vårdområdet.

Jag tillhör dem som anser att privat verksamhet med skattemedel ska vara omgärdad med starka restriktioner. Våra akutsjukhus ska vara kvar i offentlig regi. Överskott som genereras inom t ex alternativa driftsformer inom skola, vård och omsorg ska återgå till verksamheten.
Och jag tror inte jag är helt fel ute om jag påstår att detta är uppfattningar som delas av en klar majoritet av socialdemokratins medlemmar och sympatisörer.

För att slutliga hämta näring ur den aktuella skattedebatten, så tror jag att en majoritet av svenska folket är berett att acceptera vissa skattehöjningar under förutsättning att de riktas mot bristområden, t ex till sjukvård och äldreomsorg. Stefan Svallfors omfattande undersökningar på Umeå universitet bekräftar med all önskvärd tydlighet detta.

Och att det finns en vänster och en höger inom vårt parti visar väl också med lika stor tydlighet Jonas Morians enrollering i riskkapitalets tjänst (Attendo Care).