Förmögenhetsskattens vara eller inte vara är ständigt föremål för en mer eller mindre vildvuxen debatt. Det skäl som numera oftast anförs för dess avskaffande är att den är ”frivillig”. Det är en sanning med modifikation. Sant är att den nu av b-alliansen slopade förmögenhetsskatten hade en mycket dålig ”träffyta”. Hederliga skattebetalare med måttliga förmögenheter och obenägna att ägna stora delar av sin tid till att hitta på sätt att slippa skatten missgynnades. Medan välbärgade människor med utvecklat sinne för s k skatteplanering i allt för stor utsträckning slapp undan.

Men om vi fortfarande hyllar principen –skatt efter bärkraft – är skatt på förmögenheter över en viss gräns en väl motiverad skatt. Därför var det välgörande att ett återinförande av förmögenhetsskatten fanns med i det i dagarna presenterade socialdemokratiska budgetalternativet..
Socialdemokraterna väljer nu linjen att höja gränsen för när förmögenhetsskatt ska tas ut. Samtidigt som den procentuella skattesatsen sänks från 1,5 till 1 procent. Det är en halvkväden visa. Vad som verkligen behövs för att göra förmögenhetsskatt både mera försvarbar och mera rättvis är att bredda basen för dess uttag. Ju större förmögenhetsmassa som skatten omfattar desto lägre procentuellt uttag skulle man kunna nöja sig med. Detta skulle samtidigt innebära ett större bidrag till vår gemensamma statskassa.

Den här tanken har nära anknytning till den s,k Tobinskatten – en internationell skatt på kapital. Den idén är lika lysande som den är utopisk så länge världens folkvalda politiker inte har kraft och förmåga att gemensamt sätta sig över de kapitalintressen som ytterst styr vår världs öden och äventyr. Kapitalintressen som i dagarna är bankruttmässiga, men sannolikt kommer att hämta sig genom att spela på politikernas oförmåga till ett samlat grepp för att demokratisera kapitalbildningen.

Även om man inte ska ha stora förhoppningar på införandet av en internationell skatt på kapital, så torde det vara fullt möjligt att vi i Sverige bestämmer oss för att ta ut några tiondels procent på en bred bas av förmögenheter på medelstora, och något högre på mycket stora förmögenheter. En sådan reform skulle sannolikt också ge vårt gemensamma folkhushåll större tillskott än den nu skadeskjutna och slopade förmögenhetsskatten.

”Rika knösar” ska betala mer i skatt än ”fattiga satar” för att uttrycka det mera direkt och drakoniskt.