För en stund sedan (tisdag 7 oktober kl. 16) lyssnade jag på en intervju med den amerikanske professorn och författaren David Rothkopf, som nu står i rampljuset för sin uppmärksammade bok ”Superclass” – hur den globala makteliten styr världen.
Det är en händelse som ser ut som en tanke att den boken kommit ut i så nära anslutning till den ekonomiska kris som enligt en del bedömare är den värsta på 75 år.

I intervjun, gjort i det norska ”soffprogrammet” Grosvold – överlägset det mesta som förekommer i den vägen i vårt eget land - konstaterade Rothkopf bl.a. :
”Först vägrar den ekonomiska eliten all form av granskning och än mindre av styrning men när sedan det finansiella systemet brakar ihop så ber man den förkättrade staten om miljardinsatser för att rädda vad som räddas kan av deras ekonomiska tillkortakommanden.”
Tydligare kan det inte uttryckas.

Världens ekonomiska elit har med de flesta regeringars goda minne och medverkan sedan 80-talet åstadkommit en gigantisk privatisering av förmögenheter. När bubblan sedan spricker ska den stat – läs dess skattebetalare - komma till undsättning och socialisera deras lika gigantiska förluster. Vinster privatiseras men förluster socialiseras. Ty per definition är vad vi nu upplever av hastigt hopsnickrade bankakuter världen runt ingenting annat än socialiseringar.
De mest heltäckande exemplen på sådana socialiseringar utanför den amerikanska brandkårsutryckningen för att rädda de sjunkande bankskeppen är Tyskland och Island.

När jag för ca. två år sedan besökte Island och på en middag i Reykjavik samtalade med politiker från olika partier var budskapet från högerregeringens företrädare att de s k marknadsreformerna, avregleringar och privatiseringar var till gagn för alla människor.
Lågmälda, men ack så försiktiga invändningar kom från vänsteroppositionen, men eftersom alla kurvor pekade uppåt, var det ingen som bekymrade sig särskilt mycket om framtiden.

Nu ser vi resultatet. Island är det land i Europa som tycks ha drabbats hårdast av ”kedje-brevs-ekonomin” – och håller på att gå i konkurs. Den marknadsliberala regeringen sammanträder och utlovar totalt övertagande d v s socialisering av alla de av girighet förorsakade förlusterna.

I Sverige träder allvarsamma företrädare för b-alliansregeringen fram i rampljuset och försäkrar att läget är under kontroll. Nu skyller den finansminister – Anders Borg – som är arkitekten bakom en politik som inneburit att mycket får mer – allt ifrån gigantiska sänkningar av fastighets- och förmögenhetsskatt till inkomstskattesänkningar som främst gynnar höginkomsttagare på girighet. Girighet är ett ord som inte fanns i Borgs föreställningsvärd så sent som för en vecka sedan.
Och hur kan allt vara under kontroll när riksbanken först tvingades pytsa ut 40 miljarder i banksystemet och igår auktionerade ut ytterligare 100 miljarder till bankerna.

I dagarna kan vi i dagspressen läsa helsidesannonser från den s k ”4:e oktoberrörelsen”, en näringslivssponsrad organisation som på sin tid förfasade sig över att en del av företagens vinster skulle avsättas i s k löntagarfonder att använda för offensiva investeringar i näringslivet. Ramaskrin uppstod bland dessa direktörsrevolutionärer för något som möjligen kunde kallas löntagarinflytande i light-version men knappast socialisering.
När riksbanker och stater nu går in med gigantiska miljardinsatser i de finansiella systemets kärnverksamheter är det ingen som nämner ordet socialisering. Nu talas det i stället om att vi alla måste ta vårt ansvar.

Det största hotet mot demokratin säger Rothkopf är att vi inte har starka globala organ. Nej, det ska gudarna veta och EU:ländernas ledare tycks hittills inte ha kunnat enas om ett samlat grepp och en gemensam kraftfull ekonomisk insats för att bjuda marknadskrafterna stången.

”Världsekonomin svajar, börserna är i kris, arbetslösheten ökar, räntorna liksom inflationen stiger. Vad behövs det mer för att ifrågasätta ett ekonomiskt system?” frågar Lotta Gröning i dagens Aftonbladet. Nej, det kan man verkligen fråga sig…..