”S drivs av Wall Streets bankruttmässiga ideologi”, skriver Carl Tham på DN-debatt idag.  Det är givetvis ett tillspetsat påstående,  och rubriken är säkert vald av debattredaktören. Men texten är tydlig och verklighetsförankrad. Att ”en moral och ideologi som dominerat världen i decennier nu gör bankrutt och att idén om marknadens rationalitet och överlägsenhet som samhällets styråra” gått i väggen kan knappast förnekas.
Carl Tham tar sin utgångspunkt i USA där ”man öppnat för privatintresset, inte minst i Irak där förödelsen och dödandet lämnats ut på privat entreprenad.” Detta samband mellan marknad, ekonomi och krig tydliggörs för övrigt också i Naomi Kleins ”Chockdoktrinen”, en av decenniets viktigaste böcker.

Carl Tham noterar inte utan substans att partier som säger sig vilja ligga ”i samhällets mitt – högern men också socialdemokrater – i princip har anslutit sig till samma ideologi, samma föreställningar om hur det goda samhället skall se ut. Det har blivit den ideologiska grunden för EU, smyckad med festtal, och dess tillämpning har helt följdriktigt överlämnats till jurister och bankdirektörer – inte ens USA har kommit på att skriva in i konstitutionen hur ekonomin ska skötas.”

Socialdemokratin avviker visserligen genom att inte ha accepterat tesen att välfärdspolitiken står i vägen för ekonomiska framsteg men är skyldig till att konkurrensvisionen fick fäste i det svenska samhällsbyggandet under socialdemokratiskt styre. En skarpsynt iakttagelse som knappast kan förnekas.

Jag vill göra en djärv men möjlig koppling till pågående debatt om valet av ny socialdemokratisk partisekreterare. I s k analyser både omgående efter valet och bl a här på s-bloggar försöker företrädare för vankelmodets och flexicurityfilosofins socialdemokrati att leda i bevis att Marita Ulvskog varit en olycka och mer eller mindre bidragit till den socialdemokratiska valförlusten. Försöken är krystade men sammanfaller av en händelse, som ser ut som en tanke, med högerkrönikörers syn på saken.

Så här låter det t ex i borgerliga Helsingborgs Dagblad (2/10): ”Under den senaste valrörelsen beskrev moderata partistrateger Marita Ulvskog som de borgerligas största tillgång.”
Att en person som på ett kraftfullt sätt hävdat socialdemokratins särart och gjort tydliga markeringar högerut skulle vara ett s k ”valsänke”, faller på sin egen orimlighet. För den som ingående studerat valanalyserna torde de enda någorlunda säkra slutsatserna om orsakerna till valförlusten vara partiets otydlighet och senfärdighet i arbetsmarknadspolitiken och det faktum att man suttit länge vid makten och blev en symbol för maktens förstelning, en företeelse som drabbat, och förr eller senare drabbar alla partier i regeringsställning.

När sedan också många väljare fann det svårt att hitta rätt i det mittfält där alltfler partier försöker ”värma sig”, ja då krackelerar just den negativa bilden av att en partisekreterare som verkligen försökt göra något åt sammangyttringen i mitten och otydligheten i det politiska budskapet.

Att Marita Ulvskog nu lämnar partisekreterarposten och i stället blir ett tungt namn på s-listan till EU-parlamentet (tack och lov!) är ingenting att spekulera särskilt mycket över. Det viktiga är att som ny partisekreterare välja en person, som dels kan bidra till att utveckla en klar socialdemokratisk profil, som gör det möjligt för väljarna att skilja en socialdemokrat från en borgare och dels besitter en förmåga att kunna hantera den inte helt bekväma förhandlingssituation som sannolikt kommer att uppstå då det gäller att skapa ett funktionsdugligt regeringsunderlag av röd-grönt snitt.