Nedanstående artikel ”Natos farliga expansion” av Christer Lundgren, journalist, och Jan Hagberg, försäkringsmatematiker, var i en kortversion införd på Skånska Dagbladets debattsida måndagen den 29 september 2008. Här följer artikeln i en utförligare version.

Natos farliga expansion
Efter att försvarsberedningarna i två decennier systematiskt blundat för följderna av USAs och Natos expansion och att det svenska territorialförsvaret successivt nedmonterats, talas det nu yrvaket om ett växande militärt hot från Ryssland – vars militära utgifter idag uppgår till fem procent av Natos (i dagsläget talas det om en ökning till drygt sex procent – förutsatt att Nato inte ökar sina)!

Efter krigshändelserna i Kaukasus tog utrikesnämnden enhälligt ett kraftfullt uttalande mot Ryssland; något liknande togs aldrig efter Natos våldsamma bombningar av Jugoslavien 1999 fastän de stred mot folkrätten, fördes utan mandat från FNs säkerhetsråd och lämnade ett illa sargat land efter sig.
Den dubbla bokföringen blir uppenbar när man jämför behandlingen av Georgien och Jugoslavien. Georgiens överfall på Sydossetien bagatelliseras; Ryssland som försvarade den angripna folkminoriteten anklagas, eller möjligtvis betraktas alla som lika goda kålsupare. Men framför allt förtigs det faktum att USA – för egna intressen, för olja och militärstrategiskt inflytande – har drivit samma söndra-och-härska-politik i Kaukasus som i andra mångnationellt sammansatta områden, Afghanistan och Irak inte att förglömma.

De folkrättsliga argumenten mot Rysslands ingripande i Georgien förlorar i trovärdighet mot bakgrund av den lättvindiga hållning till folkrätten som Sverige – och inte minst det föregivna fredsprojektet EU – uppvisat i samband med styckningen av Jugoslavien. Natos hänsynslösa 78 dagar långa bombkrig har till och med ursäktats som en utveckling av folkrätten. Detta angreppskrig var långt våldsammare än Rysslands försvar av Sydossetien idag.
Generalsekreterare i Nato i kriget mot Jugoslavien var spanjoren Xavier Solana, idag utrikespolitisk talesman för EU. Enligt Nürnbergrättegångarnas första paragraf om brott mot freden bör ledarna för Nato åtalas som krigsförbrytare, men de står som bekant över de lagar som ICTY i Haag tillämpar.

Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens upplösning öppnade en möjlighet till nedrustning och fred i Europa. Då sovjetiska trupper lämnade sina baser i DDR och Warszawapakten upplöstes, lovade såväl George Bush d.ä. som Bill Clinton de ryska ledarna att Nato inte skulle utvidgas in i det gamla Östeuropa. Då försvarsalliansen inte längre behövdes, enligt sina egna stadgar, kunde västmakterna ha hållit sina löften och tonat ned Natos roll. Men starka krafter ville annorlunda. USA och Tyskland såg det maktvakuum som uppstått och var inte sena att utnyttja situationen för en aggressiv expansiv utrikespolitik.

Första måltavlan var Jugoslavien. Tyskland/Österrike underblåste aktivt gamla nationella motsättningar, vilka under Titos tid sopats under mattan med slagorden ”Broderskap och enighet”. I Maastricht 1991 gick EU med på Tysklands krav om erkännande av utbrytarstaterna Kroatien och Slovenien – utan att nationalitets- eller gränsfrågorna var lösta. Det var Tysklands villkor för att godta euron som gemensam EU-valuta. Det erkännandet var en ren beställning av de första Jugoslavienkrigen.
Kort efter avstyckningarna av Kroatien och Slovenien bröts Bosnien-Hercegovina på samma sätt av omvärlden ut från Jugoslavien, med stöd till extrema muslimska fundamentalister ledda av Alija Izetbegovic. De fredslösningar som sedermera förhandlades fram med europeiska makter som medlare saboterades effektivt av USA. Serberna i Bosnien övergavs också av den federala regeringen i Belgrad i dess, som det visade sig, gagnlösa försök att blidka Clintonadministrationen för att rädda resten av landet från krig. Republika Srpskas armé skrapades ihop närmast som ett hemvärn för att skydda befolkningen mot den muslimska terrorn, bland annat i Srebrenicaområdet. Över hela området utvecklades inbördeskrigets verkliga fasor – på alla sidor av fronten.

I en slutlig stor etnisk rensning, Operation Storm, fördrev den kroatiska armén 250 000 serber från Krajina i augusti 1995 – medan den västliga krigspropagandan vände omvärldens blickar mot Srebrenica. Fördrivningen av den serbiska befolkningen från Krajina liknar Georgiens krig mot befolkningen i Sydossetien. I båda fallen agerade amerikanska militära rådgivare bakom kulisserna. Men serberna i Krajina hade inget Ryssland som stoppade fördrivningen. De har förblivit flyktingar i Serbien.

Jugoslavien var en av FN erkänd suverän stat, som utsattes för våldsamma angrepp från separatistiska grupperingar med utländskt stöd och dessutom för en internationell propagandakampanj utan tidigare motstycke och slutligen för ett direkt militärt angreppskrig. Landet styckades mot majoritetens vilja. Dess ledare försökte i varje situation improvisera fram lösningar, men saknade en övergripande strategi. Västvärlden utmålar dem som krigsförbrytare, men deras egentliga brott var att de motsatte sig västs expansionsplaner.
När stridsdammet lagt sig kan konstateras att USA i Kosovo på stulen mark byggt en av sina största militära baser, Camp Bondsteel, närmare Ryssland än någonsin tidigare, men att inga frågor lösts för de berörda människorna.

I samband med bombkriget mot Jugoslavien 1999 omvandlades Nato formellt från en försvarsallians till ett direkt redskap för en aggressiv expansiv amerikansk utrikespolitik. Dess framflyttning österut har sedan fortsatt, i strid med de löften som gavs 1990 – med de nya medlemmarna Polen, Tjeckien och Ungern 1999 samt Estland, Lettland, Litauen, Slovakien, Slovenien, Rumänien och Bulgarien 2004. USA vill också ha med Georgien och Ukraina, men de europeiska medlemsländerna bromsar.
Skulle Ukraina anslutas till Nato, kan Natos baser stå bara några tiotal mil från Moskva. De amerikanska robotbaserna i Polen är en tydlig avsiktsförklaring, liksom USAs ensidiga uppsägning år 2002 av ABM-avtalet (Anti-Ballistic Missile Treaty från 1972).

För ryssarna väcker denna utveckling naturligt synnerligen obehagliga minnen om de tyska truppernas marsch mot Moskva under andra världskriget och de 900 dagarnas belägring av Leningrad.

Den ekonomiska chockterapin i början av 1990-talet hade katastrofala sociala konsekvenser för befolkningen i Ryssland, men också för nya grannländer som Georgien, med sin export inriktad på Ryssland. Den nya georgiska fattigdomen blev en grogrund för missnöje, som USA utnyttjade för att bygga upp det som kallades ”rosornas revolution” 2003 – bland annat med hjälp av serbiska OTPOR-studenter, som fraktades till de georgiska universiteten för att lära ut uppror. Det är samma typ av CIA-stödda ”spontana uppror”, som kanske första gången blev synliga genom den landsomfattande lastbilsförarstrejken i Allendes Chile.

Den georgiska befolkningen fick det inte bättre under Saakasjvili, men han har lyckats hålla sig kvar vid makten genom valfusk och förföljelse av politiska motståndare, sådant som väst brukar ha synpunkter på – när det passar. Här kan i förbigående nämnas att svenska UD i en beskrivning av tillståndet för mänskliga rättigheter i världen gett en mycket besvärande beskrivning av förhållandena i Georgien.

Många politiska ledare utanför den västliga intressesfären (ofta eufemistiskt benämnd ”det internationella samfundet”) känner givetvis till denna verklighet och blir inte särskilt imponerade av den svenska utrikesnämndens uttalanden. Det maffiastyrda Kosovo utan egen bärkraft – vars självständighetsförklaring framtvingades av väst trots Rysslands vädjanden – har erkänts av mindre än 50 länder av FNs nära 200 medlemsländer.

Svensk utrikes- och försvarspolitik tycks styras efter de mest förenklade nyhetsbilder. Inom dessa för demokratin avgörande områden förekommer mycket lite av kunnig, kritiskt granskande journalistik. Även ”public service”-media SVT och SR följer i sina analyser närmast slaviskt USAs militär-industriella komplex, som den tidigare presidenten Eisenhower varnade för redan 1962.

På kort sikt kanske Sverige – eller starka opinionsbildande grupper inom Sverige – har fördelar av att osjälvständigt inordna sig under stormakter som Tyskland och USA. Men genom att överge en nära tvåhundraårig tradition av alliansfrihet och delta i västmakternas aggressiva expansionspolitik äventyrar man långsiktigt Sveriges möjligheter att hålla sig utanför kommande krig i vårt närområde.

Christer Lundgren
Jan Hagberg