Sommaren har kommit av sig sager en del, när den mycket soliga juni övergick till en hittills ganska regnig juli. Typisk svensk sommar säger andra. En och annan solglimt men många skurar.

Barnbarnen gillar det inte. David, sex år blir frustrerad av att inte kunna blåsa upp och använda den gummibåt han förärades på sin födelsedag för precis en vecka sedan.
I torsdags ringer han och vädjar: - Morfar, kan vi inte åka och bada i morgon (fredag)?
-Jomenvisst, men vi kan väl bestämma det i morgon förmiddag, när vi ser hur vädret blir?
-OK, lyder Davids något motvilliga svar.

Fredagen infinner sig. Regnskurarna avlöser varandra. Nytt telefonsamtal. Nu är det dottern Ulrika (Davids mamma) som meddelar att David, trots regnet inte ger sig. Han vill åka och bada och morfar ska absolut följa med.

Hustrun och jag befinner oss i bostaden hos andra barnet Fredrik med sambo Ann-Sofi. Vi är barnunderhållare (barnvakt är förlegat, gammalmodigt och inskränkt) till Adam 4,5 år och Emilia nitton månader. När Adam hör att David vill åka och bada, så hakar han på. Han rusar fram till fönstret iakttagande de fortfarande täta regndropparna – ”Det slutar nog snart.
-Farfar, jag vill åka och bada.

Efter en kort överläggning bestämmer vi oss. Ulrika och David anländer om en timma och hämtar morfar/farfar och Adam. Vi åker till utomhuspoolen på Råå (i södra Helsingborg) där vattnet är tempererat. Besöksantalet är minst sagt begränsat. Det består av ett antal väl påklädda men huttrande föräldrar som följer sina barns simskoleundervisning i den lilla bassängen. Temperatur: I vattnet 25 grader – i luften 17 grader. Den stora bassängen är tom.
Vi klär om. Regnet tilltar.

-Jag vill bada i den stora, djupa bassängen ropar David. Jag med instämmer Adam. Väl försedda med plastflöten kring armarna kastar sig de båda barnbarnen hejdlöst i vattnet. Efter följer moder och morfar/farfar. Skam vore det väl annars. Ulrika och jag erinrar oss leende att scenen med två ensamma vuxna och två barn i en i övrigt tom bassäng inte är unik. I tidigt 70-tal var Ulrika, då i 7-årsåldern, och jag tillsammans med simskoleläraren vissa regniga dagar de enda närvarande i vattnet i Viken.

Efter ett tjugotal dykningar och ständiga vädjanden –Lyft upp mig igen (på bassängkanten) så att jag kan hoppa, frågar vi de båda ”baddjävlarna”. –Kan vi nu vara nöjda för dagen?
-Bara tre hopp till, svarar David och Adam instämmer omedelbart. – Tre hopp till, sen fikar vi.
Det blir tre gånger tre hopp till. Regnet fortsätter. Därefter kaffe, saft och kakor under tak, med uppsikt över den fortfarande pågående simundervisningen med de huttrande och på oss något förvånat stirrande föräldrarna, vid ”ringside.”

Därefter avfärd och glass till barnbarnens stora förtjusning.
-Mamma, vi har badat i ösregn, ropar Adam entusiastiskt vid hemkomsten till mamma Ann-Sofi som just kommit hem. –Morfar, vi åker hit igen i nästa vecka, vädjar David. –Det här var jätteskoj. Och så blir det nog.
Och visst är det roligt när man kan glädja barnbarnen med enkla medel. Och själv faktiskt ha riktigt roligt. Ty merparten av kroppen befann sig ju under badsejouren i det ganska behagliga vattnet. Att intensiva regndroppar föll på huvud och hår gjorde inte så mycket.

-Här är den sköna sommaren, som jag har lovat dig…. (Evert Taube)