Tiden lider och opinionsgapet till den regerande b-alliansens nackdel fortsätter att vara stort. Oron över att vänsterpartiernas försprång ska vara ointagligt stiger hos såväl de borgerliga partierna som deras mediala uppbackare. Till de senare hör förstås också den del av pressen som kallar sig alltifrån ”oberoende liberal” till ”oavhängig”. En mycket typisk exponent för den sistnämnda kategorin är Helsingborgs Dagblad, med monopolställning på dagstidningsmarknaden i NV-Skåne.

I ett flertal ledarartiklar under de senaste veckorna har tidningen klargjort på vilken sida om mittlinjen man – trots etiketten ”oavhängig” - hör hemma. Samtidigt som man bekymrar sig över enskilda borgerliga partiers ökade benägenhet till egen profilering med åtföljande uppmaningar till alliansen att återuppta ”badbalje- och bullbakssammanhållningen” från förra valrörelsen, avkrävs vänsterpartierna redan nu en gemensam valplattform.

När sedan ledarskribenten Lotta Hördin den 3 maj under rubriken ”Facket står starkare på egna ben” uppmanar facket ”att kapa banden till de politiska partierna” (läs det socialdemokratiska – min anm.), ja då faller täckelset definitivt. Till intäkt för kravet som i grunden är samma gamla skåpmat tas det kraftiga medlemstappet hos de fackliga organisationerna. Visserligen erkänns att medlemsraset till viss del beror på ”a-kasseförändringarna” (varför inte skriva försämringar – ty det är ju vad det handlar om). Men skribenten skyller också, utan närmare precisering på en ”antifacklig trend i samhället.”
Smaka sedan på följande formuleringar i ledarartikeln: ”Det är inte bara arbetslivet som ser annorlunda ut idag. Det gör även det politiska livet. Vad är det som säger att en undersköterska organiserad i Kommunal självklart lägger sin röst på socialdemokratin?”
Här brister det uppenbarligen både i logik och kunskaper om fundamenten för facklig-politisk samverkan.

För det första ska ju gudarna veta att det politiska livet på för facket väsentliga områden förändrats radikalt bara på några år. Försämrad a-kassa, slopad avdragsrätt för fackföreningsavgiften, urholkad trygghet i sjukförsäkringen slår ju stenhårt på både undersköterskan och hennes medsystrar och medbröder ute i arbetslivet. Ett skäl så gott som något för att lägga sin röst på socialdemokratin.

För det andra så är ju kollektivanslutningen som bekant avskaffad och rösthemligheten väl skyddad i vårt land. Och det måste väl ändå vara varje demokratisk organisation obetaget att välja om man vill ansluta sig till en annan demokratisk organisation som företräder medlemmarnas ekonomiska och sociala intressen. Beslut om stöd till det socialdemokratiska partiet tas av LO, enskilda fackförbund och lokala fackföreningar i god demokratisk ordning med full möjlighet för avvikande åsikter att komma till tals. Vem ska bestämma om fackföreningsrörelsen ska frångå denna ordning om inte de i rörelsen ingående enheterna själva suveränt ska göra detta?  Ja, definitivt inte några andra politiska partier och de medier som sympatiserar med dessa partier.

Och tvärtemot vad Lotta Hördin m fl borgerliga krönikörer försöker inbilla sina läsare så är kopplingen mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska grenar i högsta grad moderna, vilket ju utvecklingen inom arbetslivet är ett gott exempel på. När sedan Hördin påstår att ”ett fack som står självständigt och på egna ben i längden blir starkare”, så talar hon mot bättre vetande.
Det räcker om Hördin tar färjan mellan Helsingborg och Helsingör på danska sidan för att få
ett slående exempel på motsatsen. Ty i Danmark har både fackföreningsrörelse och det socialdemokratiska partiet blivit kraftigt försvagade sedan man för några år sedan bestämde sig för att gå skilda vägar.

Att kämpa för bra löner och goda arbetsvillkor är en uppgift som går hand i hand med stödet till partier som med sin politik bygger under förutsättningarna för en sådan utveckling.