De socialdemokratiska EU-parlamentarikerna Jan Andersson och Göran Färm är för ”rara”.  Varje gång någon partivän ifrågasatt om Sverige verkligen ska ratificera Lissabonfördraget innan alla frågetecken kring den s k Lavaldomen rätats ut, har de i mästrande ordalag ryckt ut och ifrågasatt "partivännernas" kunskaper och omdömesförmåga.

I princip har de byggt sin argumentering på att Lissabonfördraget är bättre än Nicefördraget och att det räcker med justeringar i svensk lagstiftning, d v s av utstationeringslagen och Lex Brittania. Detta har LO genom både Wanja Lundby Wedin och Erland Olausson hävdat, och då ska alla andra – enligt Andersson och Färm ”rätta sig och packa därefter.”

Så kom EG-domstolens utslag i det s k Rüffertmålet. Och här får vi ytterligare en bekräftelse på att den fria rörligheten står över fackliga krav på lika lön för lika arbete.
Ställda inför fullbordat faktum kastar Andersson och Färm ängsliga blickar mot Canossa*. De påbörjar sin vandring dit genom en halvskruvad backhand. ”Domstolen har än en gång gått emot lagstiftarens avsikt och undergräver löntagarnas rättigheter”, säger Jan Andersson . ”Parallellt med den svenska utredningen är det därför viktigt att regeringen agerar i EU. Reinfeldt måste ta upp frågan i rådet, och Sverige bör snarast, precis som övriga nordiska länder, ratificera ILO:s konvention 94, som garanterar rätten att vid offentlig upphandling ställa krav på de lönevillkor som gäller vid orten”, förkunnar Färm.

Börjar de hittills av Europapanegyrik inbäddade EU-parlamentarikerna Andersson och Färm komma till klarhet frågade sig nog en och annan, efter att ha läst deras halva omvändelse.
Men då ropade man nog hej innan man kommit genom Hallandsåsen. På Skånes socialdemokratiska partidistrikts kongress i Helsingborg i lördags (12/4) gick Jan Andersson på nytt till angrepp på dem som anser att Lissabonfördraget ”inte bör ratificeras så länge frågan om kollektivavtalets ställning och strejkrätten inte är till fullo utredd och garanterad.”
Nu råkade det vara kongressens majoritet som landade i den uppfattningen, vilket med vanlig demokratisk anständighet innebär att även Jan Andersson bör respektera beslutet.

När man emellertid läser hans senaste nyhetsbrev – nr 9 så finner man att Jan Andersson aldrig kom fram till Canossa. Hans recension av kongressdebatten är synnerligen egendomlig. Först underkänner han kongressens majoritetsbeslut som han menar vara motstridigt. Men att vänta med en ratificering tills villkoren angående kollektivavtalens ställning och strejkrätten uppfyllts är verkligen inte att avvisa ett fördrag rakt upp och ner. Lite längre ner i samma nyhetsbrev går han i direkt polemik mot den person – Niklas Karlsson (oppositionsråd i Landskrona) - som fick kongressen med sig på ovannämnda tilläggsförslag om villkoren för en ratificering av Lissabonfördraget. ”Och om jag tyckte att debatten i huvudsak var bra blev jag besviken på en debattör, som menade att vi socialdemokrater lägger oss platt på marken i EU-politiken.”

Att många socialdemokrater uppfattar Anderssons och andra socialdemokratiska EU-parlamentarikers insatser på det sättet är väl inte så märkligt, då Andersson tycks lägga ner mer energi på att kritisera partiets EU-kritiker än att klart ta ställning till den avgörande frågan nämligen om det är politiken eller juridiken som ska ha sista ordet då det gäller en så grundläggande demokratisk princip som arbetsrätten.

För inte så väldigt länge sen ansåg Jan Andersson på en konferens anordnad av en näringslivsstiftelse i Helsingborg att en författningsdomstol mycket väl gick att förena med det svenska styrelseskicket. Juridiken ska med andra ord i vissa lägen kunna överpröva politiken. Man häpnar!
Och att det ligger en hel del i Niklas Karlssons m fl socialdemokraters kritik på s-kongressen visar ju också den flathet Sverige visat då man underlåtit att kräva undantag inom områden som alkoholpolitik, presstöd, allmännyttan, kollektivavtalsmodellen och Euron.

Henrik IV nådde i sin barfotavandring slutligen Canossa och fick sin önskan uppfylld. Det gjorde aldrig Jan Andersson. Och någon botgöring i EU-debatten från Jan Anderssons sida är sannolikt inte att vänta. Men en respekt för demokratiskt fattade beslut vore förstås en nåd att stilla bedja om…
----------------….
*Canossa, medeltida borg, numera borgruin, 20 km s.v. om staden Reggio nell’Emilia i n. Italien. Dit begav sig den tyske kejsaren Henrik IV av det saliska huset 1077 för att förmå sin motståndare påven Gregorius VII att upphäva den bannlysning som drabbat honom. Efter tre dagars barfotavandring i botgörardräkt till Canossa fick han sin önskan uppfylld- Därigenom återvann han sin politiska handlingsfrihet i den pågående investiturstriden (konflikten mellan påve och kejsare om kyrkliga ämbetstillsättningar.)