Politikens kanske främste överlevnadskonstnär Fidel Castro aviserar sin avgång. Beskedet väcker inte oväntat starka men blandade reaktioner. Först som sist ska givetvis sägas att Cuba är en diktatur och att det krävs omfattande demokratiska reformer om landet ska kunna vinna förtroende utanför kommunistländernas krympande gemenskap. Men detta är bara ena sidan av myntet.

Ingen med sinne för politiska proportioner kan bortse från att Fidel Castro suttit vid makten i nästan femtio år under hela tiden under synnerligen stark press från grannen och supermakten USA, som inte skytt några som helst medel för att röja honom ur vägen. Under mycket lång tid handlade det om systematiska mordförsök och under hela tiden har USA bedrivit en effektiv handelsblockad mot Cuba. Ingen utan en betydande folklig förankring kan klara en sådan prestation.

På plussidan måste ändå framhållas landets synnerligen framgångsrika alfabetiseringskampanj, den goda utbildningsnivån, sjukvården och den lägsta barnadödligheten i tredje världen. Saker som kontrasterar bjärt mot andra stater i Syd- och mellanamerika. Och vad gäller barnadödligheten så är den till och med lägre än i USA.

Självfallet är ett lands ledning i allra högsta grad ansvarig för situationen i landet.  Det gäller då även Castro och Cuba. Men ansvaret för landets isolering och därmed också fördröjningen av den demokratiseringsprocess som förr eller senare ändå måste komma, bärs av USA och den primitiva och förlegade antikommunistiska doktrin som detta land tydligen aldrig kan frigöra sig ifrån.