I stället för att ta fasta på den djupa oro som finns inom stora delar av arbetarrörelsen för att allt fler lagar och regler som styr det svenska samhället fattas av domstol och tjänstemän i EU avfärdar svenska EU-romantiker snart sagt all kritik som riktas mot ”gemenskapen.”

Har vi inte rätt att som medborgare och politiskt aktiva diskutera ett dokument som uppenbarligen utgör en försvagning av folkstyret. Är det inte vår skyldighet som socialdemokrater att påtala också EU-medlemskapets negativa effekter på demokratin?

Och jag är ingalunda ensam om mina tvivel på EU-medlemskapets allena saliggörande innehåll. Flera riksdagsledamöter hyser samma tvivel och i lördagens DN kunde vi läsa hur en mycket tung socialdemokrat, Carl Tham, hyser allvarliga betänkligheter mot att jurister och experter beslutar utanför demokratins räckvidd.

Carl Tham skriver bl a: ”Men hur kan det komma sig att också socialdemokratin stöder denna utveckling? Det går ju rakt emot partiets långa och framgångsrika kamp för folkstyrets makt. Det fanns goda skäl för socialdemokratins ledning att förorda EU-medlemskap; att stå utanför hade blivit för ekonomiskt kostsamt. Man kan likaledes försvara den ideella sidan av medlemskapet. EU är ett redskap för fred och samarbete. Därav också det heta engagemanget för utvidgningen av Europa.
Men vad man varken kan förstå eller försvara är att partiets ledning envetet förnekat att medlemskapet innebär begränsningar i folkstyret och heller inte tagit upp en seriös diskussion om hur långt man är beredd att gå och vad som borde göras.”

Fånga upp denna diskussion, i stället för att svälja allt som EU gör och står för. Och inte minst negligera inte riskerna med Vaxholm/Lavaldomens konsekvenser för den svenska konflikträtten.