”Sverige har inte tvekat att bestämt protestera, ty ”vi viker inte i frågor som gäller den internationella suveräniteten och den internationella rätten. Vi kröker inte rygg inför stormakterna.” Orden fälldes med anledning av Sovjetunionens kränkningar av svenskt territorium, vilket i sig är ett effektivt tillbakavisande av att Palme och Sverige skulle gå den östliga stormaktens ärenden. Men de är också i hög grad tillämpliga på den andra och nu solitära stormakten USA.

Efter Olof Palme demonterades den svenska utrikespolitiken. Den konventionella klokskapen hävdade att den aktiva svenska utrikespolitiken under Olof Palme inte haft någon effekt och hälsade anpassningen till USA med tillfredsställelse. I själva verket betydde den rakryggade utrikespolitik som bär Olof Palmes signum väldigt mycket internationellt och det gäller främst
dess betydelse för den tredje världen. U-länderna gavs en röst, en stark röst som stärkte deras självförtroende i inte ringa grad. Den alliansfria rörelsen växte under denna tid i styrka och i den rörelsen vägde också den svenska rösten tungt.

Perioden efter Olof Palme kan betecknas som tiden för ”den ängsliga utrikespolitiken.” Denna gentemot USA undfallande utrikespolitik präglade, i självkritikens namn också epoken Göran Persson. Carl Tham skrev insiktsfullt och kritiskt om denna tids utrikespolitik i Tiden något som fick bl a partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin att reagera. Men Carl Tham har i allt väsentligt rätt. Vår kritik av USA:s invasion i Irak var tam för att inte säga underdånig. Jag deltog själv i en stor demonstration mot invasionen i Stockholm då det begav sig. Socialdemokratiska riksdagsledamöter irrade omkring och deklarerade att de var där som enskilda personer och att socialdemokraterna som parti inte var arrangör.

Om man mot denna föga heroiska bakgrund ska se Urban Ahlins höga svansföring och ”raka puckar” som ett trendbrott och en återgång till en mera aktiv utrikespolitik, så är detta förstås mycket positivt. Ty visst är b-alliansens utrikespolitiska deklaration ett feghetens, för att inte säga underdånighetens dokument som knappast anstår ett land som vunnit respekt för sina klara ställningstagande för folkrätt, humanitet och solidaritet.

Viktigast var kanske markeringen mot regeringens planer på att Sverige borde delta med trupp i Natos s k snabbinsatsstyrka. Den ständiga undfallenheten gentemot USA innebär i praktiken – som Lars Bergquist, Carl Björeman och Karl Erik Lagerlöf hävdat i en debattartikel i Svenska Dagbladet - att Sverige steg för steg smygs in i Nato.

Sent, men bättre sent än aldrig. Bra rutet Urban. Den debattstil du anlade är precis den metod som ska användas mot den arrogante och överlägsne Carl Bildt. Att han tog räkning visar också hans skamgrepp att beteckna Ahlins utspel som ett behov för denna att profilera sig.
Man ska antingen vara antingen aningslös eller medvetet cynisk om man inte inser att Urban Ahlins upplägg givetvis var klart förankrat hos den socialdemokratiska partiledningen. Förhoppningsvis rör det sig alltså om ett trendbrott och en återgång till en aktiv utrikespolitik på solidaritetens grund.