Med stora steg närmar vi oss nu det läge där populismen håller på att ta herraväldet över både förnuft, empati och demokratiskt sinnelag. Borgarråden Lotta Edholm (fp) och Ulf Kristersson (m) i Stockholm vill att polis ska kunna tvångshämta skolkande elever. Den av sin tid som militär fortfarande starkt influerade utbildningsministern Jan Björklund hakar på utspelet, och därmed har populismen fått ett mycket synligt ansikte i den borgerliga alliansregeringen.

Glädjande nog har utspelet på de flesta håll mötts med kalla handen, men skadan är åtminstone delvis redan skedd och med tanke på andra vansinnigheter som denna regeringen infört och är beredd att införa, så vet man inte var det hela landar.

Den första fråga som vän av ordning och rättvisa måste ställa sig är, vilken beredskap i skolan det finns att ta hand om tvångshämtade elever? Vad gör lärarna med en problemfylld elev som på detta drastiska sätt återförs till skolan? Ska polisen stanna kvar och upprätthålla ordningen? Sannolikt har populisterna (fp) och (m) inte funderat på konsekvenserna av sitt illa genomtänkt förslag.

Nej, en del av problemet står sannolikt att finna i att skolan avlövats på resurser som skolsköterskor, kuratorer, läkare och psykologer. Om sådana kopplas in på ett tidigare stadium och dessa professionella resurser kompletteras med frivilliginsatser i form av ”klassmor- och farföräldrar” så torde problemen under alla omständigheter kunna begränsas.
Ju flera åtgärder som sätts in i förebyggande syfte och som är långsiktiga och kontinuerliga, desto större förutsättningar finns det också att komma till rätta med avarterna.

Visst behöver vi poliser, och kanske till och med fler poliser. Men dessa bör i allt väsentligt finnas för att bekämpa den grova och organiserade brottsligheten. Som tvångshämtare av skolelever torde de göra mera skada än nytta.